Ja, den frågan ställer jag mig själv.

Varje vaken timme längtar jag efter att få bli mamma, få bli den kompletta familjen med en mamma och en pappa. Eller som min Bonus skulle sagt "en riktig mamma"...

Ni vet väl att det bara är "riktiga mammor" som får skriva i kontaktboken.

Vi är mitt i umgängesvecka och det känns skit rent ut sagt.

Jag vet jag vet jag vet och jag vet att det är nytt för oss alla att tillbringa en hel vecka tillsammans, men det känns ändå väldigt jobbigt.

För mig är det så viktigt att han ser prydlig ut och jag blir väldigt ledsen när han förstör. Det förstörs väldigt mycket. Även jag har förmågan att förstå att även mitt egna barn någon gång i framtiden kommer att förstöra saker.

Men det känns liksom jättejobbigt att alla mina ansträngningar bara förstörs.

Jag kämpar mig upp och Bonus trampar ner, en maktkamp mellan oss två, omedveten kamp som får mig att känna mig som en urvriden disktrasa.

Det var fotografering i tisdags. Jag tog fram de fina kläderna, gjorde honom fin.

På kvällen droppar han nyheten om att han bytt kläder till fotograferingen och tagit på sig mammas tröja.

Jag blir ledsen. Inte för att mammas tröja är med på kortet, utan för att hon faktiskt kör med ett väldigt fult knep, att spela ut honom mellan oss.

Hon har naturligtvis sagt åt honom att byta kläder.

Jag blev ledsen.

Jag är inte den där människan som skakar av mig och tänker, herregud, han är bara 8 år - låt det passera.

Jag blir ledsen och jag blir rädd.

För att jag försöker, jag gör allt för att han ska få det så bra som möjligt.

Om det handlar om en sista brödsmula, så skulle jag ge den till honom, bara för att han skulle få det så bra.

Igårkväll såg jag att hans helt sprillans nya PoP-byxor hade ett saxmärke. Han klipper sönder kläderna.

För mig är det viktigt att han ser anständig ut, jag kämpar.

Han är en del av oss.

Mellan oss vuxna märks denna kampen också, den tär.

Måttet är rågat och kvar finns inte längre den kvinna som kunde ta allt med en klackspark.

Kvar är en kvinna som verkligen vill sin familj väl, men det finns någon på andra sidan vägen som verkligen vill paja allt vi har.

Måtte hon inte lyckas.

Det ser ut som ett bombnedslag hemma. Sand, skit, bajs, kiss, kulor, kort, kritor, glas, papper i en enda salig röra.

Javisst, jag lever i en barnfamilj...

... och ändå saknar jag mitt barn så ofantligt mycket...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...