Vi måste greja detta, vi vill nå målet, vi vill bli en familj- vi bara måste...

Han klappar mig på huvudet och kysser pannan där vi sitter i badet och där jag förklarar att jag är trött och rädd.

Trött på att känna alla symptom i kroppen på ägglossning och inte kunna påverka mer än så.

Rädd att inte orka kämpa hela vägen. Vi måste, vi bara måste...

Ligger kvar i sängen. Kärleken kom hem. Skriker, gråter men älskar oändligt högt. Jag har tappat mig själv och vi har tappat oss.Hur kunde det bli så här?

Klockan har passerat midnatt med råge. Hemmet är tyst och mörkt. Sambon sover, jag stängde till sovrumsdörren när jag gick ut i köket och satte på lite te.

Det känns igen, den iskalla stämningen i sovrummet. Det som får vår annars så starka kärlek att bli bräcklig och frostig.

Varför bloggar jag om så privata saker som vårt sexliv?

Jo, denna blogg är anonym. Endast ett fåtal riktiga vänner har min adress, och med dessa skulle jag ändå prata dessa bekymmer med. En annan aspekt är att det är en längtan-till-barn-blogg, och vi alla har på något sätt, stort eller litet, touchat de funderingar jag har.

Barn kommer till genom att ägg och spermie möts, och oavsett var det befruktats så tror jag att många kan känna igen sig i konstaterandet att sexlivet inte riktigt blev som man önskat.

... så även jag.

Vi kan inte göra barn, det går inte.

Paniken griper tag i mig när jag inser det. För att jag ska bli gravid, måste vi ha sex. Sexet funkar inte. Punkt.

Typ...

Efter att ägglossningstestet visar full stegring så borde jag ligga i sovrummet med det heligaste i mig.

Jag sitter här, med en kopp te och mina tårar, och frågan som ekar i mitt inre; vad ska jag göra för att få rätsida på detta?

Vi älskar varandra otroligt mycket, vi har ett bra förhållande, vi har däremot inte fått vår rosenskimrande början på förhållandet som många andra fick. Jag trodde att det var en fördel för oss, att få hoppa in i verkligheten med en gång.

Barn och umgänge, tvister och processer, sjukdom och oro...

Vår kärlek är stark. Det pirrar fortfarande till hos mig när jag hör bilen på uppfarten, jag försöker vårda och underhålla - att inte ta för givet.

Som det säkert framgått på bloggen, så kommer min Kärlek från ett helt annat slags förhållande än det vi har.

Noll passion och noll sex.  ( ja, men två ungar fick dom till i allafall )

Jag älskar passion och har stor aptit på sex.

Vi har inte riktigt mötts här, och inte blev det bättre av att vi bestämde oss för att öppna bebisfabriken. Snarare var det då problemen började...

Allt i mitt liv kretsar kring min längtan. Så fel, så fel... men så sant så sant.

Hade jag haft två barn hade jag säkerligen inte varit lika uppslukad av min längtan, det inbillar jag mig i allafall utan att ha belägg för det.

Jag kan bli väckt på natten och veta vilken cykeldag jag befinner mig i, jag har koll på det mesta.

Jag är kvinna, det är hos mig det sker.

Min man är man, och i min värld är vi två på resan.

Jag läser era bloggar, om män som följer med på undersökningar och provtagningar, muntrar upp med blommor, frågar och finns där.

Det är med sorg jag skriver att det inte är så hos oss.

Absolut inte pga ointresse eller ovilja, den saken har vi rett ut - utan av oförmåga tydligen. Jag köper inte riktigt den förklaringen... men men.

Jag önskar att han frågade, ville veta, kanske tog ett steg till att kolla i den där boken som ligger på sängbordet för att kanske kunna lära sig och förstå vår värld bättre, kanske lära sig hur en ägglossning fungerar.

"Om man bara slappnar av så ska du se att det kommer när du minst anar det"

Jo, jävlar jo.

Hur ska det gå?

Ikväll sa jag ingenting om att jag har ägglossning. Jag hade det iofs på känn redan igår då jag märkte att flytningarna ändrat karaktär. Taktiken var att ingenting säga, eftersom jag vet hur det går om jag säger att det är nu det gäller.

Igår var karln i huset trött, men jag tänkte att en god natts sömn ger susen.

Imorse gjorde jag försök. Gick inte alls. Totalt noll intresse fastän jag skämtade om det. Jag sa ingenting eller visade heller inte att det verkligen är viktigt för mig.

Idag har jag skämtat och försökt att avdramatisera det hela. Bitit mig i tungan för att inte säga att jag har ägglossning, för du brukar det låsa sig totalt för honom och besvikelsen blir ett faktum, ett smärtsamt sånt.

Jag fick min njutning ikväll, men jag ville ha honom, jag ville helt enkelt ha spermierna, så brutalt var det.

Han var trött och hade ont i kroppen, så det blev en bekväm variant.

Jäklar i mig vad min njutning satt hårt inne när jag insåg att jag inte skulle få honom, men jag trodde att detta kanske bara var den mysa uppvärmningen.

Så fel jag hade...

Jag låg med fullt stegrande ägglossningstest och sambon var trött.

Jag gick ut till badrummet, knep i hop mina tårar, sköljde ansiktet med iskallt vatten, bet ihop.

Det gick inte att dölja mitt snörvlande och känslan.

Han frågade, jag berättade att jag hade ägglossning.

Han blev arg, besviken och kände sig värdelös.

Jag gick till soffan.

Där är vi nu.

Hur jag än gör så blir det fel.

Berättar jag att jag har ägglossning, då låser det sig.

Berättar jag inte men fortfarande proxar på att jag vill ha sex, då gör man en bekväm variant som inkluderar att bara ge lite njutning.

Jag kan bli ledsen för stunden, att hoppet återigen tagits i från mig.

Men jag kan också bli ledsen för framtiden.

Jag vet att TF´s nästa plan är att erbjuda sprutor. Då har vi verkligen klockan emot oss, då kan vi prata om att exakt veta när ägglossningen sker.

Nu kan vi välja genom att testa med ägglossningstester eller inte.

Då kommer en spruta sättas i magen och ägget lossar.

Jag tror inte att vårt förhållande pallar det.

DET mina vänner, är nog den största sorgen.

Om en vecka är det läkarbesök. En missfallsutredning skall dras igång.

Eftersom jag har pco och det har pratats om stimulering förr, så vet jag att det kommer att erbjudas.

Jag vet inte hur jag ställer mig till det efter den insikt som kom till mig ikväll...

Vad säger man?

Bättre sent än aldrig.

På mina två Pergo-kurer fick jag glad gubbe på cd 14.

Det sägs att Pergo sitter kvar i kroppen, men jag är glad att så inte är fallet.

För första gången känner jag ägglossningsflytningar och det är liksom en förutsättning för att simmarna ska simma uppåt.

Och inte blev det att hålla sig från testandet heller...

Men... jag har inte berättat att jag har ägglossning, och jag ska inte göra det heller... hihi!

Nu, mot badet... och mot sängen!

Att man hämtar kraft och styrka i sin relation med den man älskar är ju ingen världsnyhet direkt.

I den rosaröda värld jag trodde att jag levde i, var det en utopi - att få leva nära nära, tanka mycket kärlek och energi.

Idag vet jag bättre. Jag vet att jag behöver annat för att också må bra. Att inse det för ett år sedan var en tung upptäckt. Då hade vi levt upp i varandra i ett år, bara vi och vårt hus med det där tomma rummet som kallas för mitt "finrum" av Bonus.

Om han bara visste vad jag önskar att det ska bli stökigt och fullt av leksaker pronto.

Vi var ett med varandra och kärleken började bottna i en djup vänskap.

Mina vänner, mina sena vinkvällar, praliner, filmtittande, shoppande, spaande, tränande och planlösa stunder hade lagts på hyllan - med stor glädje, trodde jag då.

Under terapin kom det fram, jag saknar det, jag mådde bra av det, men det gick helt enkelt inte att få ihop med det liv jag började leva då.

Idag har jag tagit ett steg mot att återuppta delar av det liv som fyllde på.

Livet som Bonusmamma blev rejält mycket svårare än jag trodde och idag kan jag bara skratta åt mig själv som trodde att bara den där familjen fanns där, så skulle allt bli så plättlätt.

Jo, tjena...

I början var det svårt för mig att känna mig lycklig när jag lämnade hemmet för en kväll på tu man hand med tjejerna. Jag kände mig som en svikare, som lämnade det som skulle vara mig allra närmast.

Idag njuter jag av vetskapen att det är då jag fyller på energi och orkar ta i tu med alla påminnelser av längtan till det där egna, som rymmer varje hörn här hemma...

Kanske är det också detta som gör att jag igår höll igen truten när svärmor och svärfar frågade hur det gick för store sonen på nya skolan.

Ikväll är det föräldramöte i åk 1. Mor & far ska "pyssla i föräldrapar" som det så vackert stod på inbjudan som jag fick påminna om att bli ifylld och återlämnad till fröken...

Jag ska träna och fylla på den energi som gick förlorad när min försiktiga önskan om att få närvara igonerades, av rädsla eller av någonting annat?

Johanna, du har ingen blogg jag kan kommentera på, men jag vill bara säga innerligt tack för dina fina ord här på bloggen.

Det gav mig verkligen en "kick" att veta att man inte är ensam och att det finns andra därute som vet exakt vad man upplever.

Tack!

Två nätter på raken har jag sovit på soffan i vardagsrummet, det har känts bäst.

Vi har inte bråkat och vi är inte ovänner, men jag har tappat mig själv i hela denna längtan som krossar mitt inre bit för bit.

"Fokusera på det vi har, det vackra vi gör och har, det är vi nu"... säger Kärleken för att muntra upp när hela veckan kretsat kring spillrorna av hans förra liv.

"Ja, men vi kan ju för fan inte ens klara av att ha sex när det behövs, du tar inte på mig, du delar inga framtidsdrömmar med mig, du är för trött för att ha sex när det så väl behövs - DÅ är det så in i helvete less att tänka på det så kallade vackra vi har..." ... är jag snabb med att svara...

Jag plågas så av känslan över att det helt enkelt inte hafts ork att sexa denna ägglossning.

Vem har slukat denna ork?

Bonus så klart... underbara älskade Bonus.

Jag avskyr att spillrorna från hans familj förstår min enda dröm jag har - att få bli mamma.

Jag känner redan hat så bra som det är, varför spä på med ännu mera hat?

Bekräftelsebehovet är på max. Ta på mig, älska mig, ta hand om mig, tänk på mig, vidrör mig, förför mig. Säg inte bara att du älskar mig, visa mig det också...

I lördags nådde vi botten. Efter ett misslyckat försök så ramlade vardagen ihop.

Jag stannade hemma från den planerade släktmiddagen. Bonus fick åka själv med sin pappa.

Jag grät och skrek till Le Marc under täcket.

Samlade mig samman och tog en dusch, tog på mig min svarta klänning och satte mig i bilen.

En timme senare var jag framme och möttes av den vackraste kyssen och den varma och mjuka kropp som kom mot mig.

Händer på mina lår, en klapp, en hand mot min, leenden.

Vad gör denna längtan med mig?

För 2½ år sedan klev Han in i mitt liv, tog mig med storm.

"När det väl är den rätta, kommer ingenting kännas svårt eller vara någon tvekan" sa min omgivning efter de senaste årens fiasko.

Exakt så var det.

Allt kändes så rätt och framförallt - så lätt.

Söndagkvällarna blev våra, om det beror på att äventyret började på en söndag eller att umgänget med barnen avslutades då.

Idag älskar jag söndagar - och jag låter det bero på att det var då mitt äventyr började. Livet fick en annan mening.

Det har varit år fyllda med Kärlek men också svårigheter som mött oss på vägen.

Vi är olika, jag låter oss vara olika.

Jag älskar honom för att han tar lätt på livet och ibland är alldeles för sorglös.

När jag själv är raka motsatsen så behövs det någon som rycker tag i mig från mina lite djupare tankar.

Idag är det två år sedan jag på allvar förstod att detta inte kommer att bli lätt.

Visst hade jag sett indikationer på det tidigare, och nu i efterhand finns det bara en sak jag kan ångra - att jag inte satte högre krav från början.

På något sätt lät jag Honom, med barn, familj och mer komplex bakgrund än mig själv, få bestämma reglerna och taktpinnen.

Idag inser jag att det var helt fel.

Jag skulle ha stampat ner foten redan när den store sonen ringde på vår egna söndag och behövde pengar bums, så Han fick sätta sig i bilen och åka de där 5 milen för att tillfredsställa sonen och minska riskerna för konflikter.

Jag skulle ha sagt tidigt att det är totalt fel tänkt med att vänta med att berätta om vår kärlek till sonen till dess att han gått ut sexan, för att inte störa studiero.

Någon studiero finns och fanns det ändå inte.

Det är och förblir en liten människa som nästa år ska börja gymnasiet, och som fortfarande har så mycket hat i sig att världen inte dansar efter hans takt.

Det är just det jag kan ångra, att jag inte satte ribban tidigare.

Hedda frågade mig om vi gått själva någonstans och pratat, bara Han och jag.

O ja, det gjorde vi i omgångar.

Familjerätten, familjerådgivningar i olika konstellationer för att avsluta med en privat familjeterapeut.

Min Kärlek tycker dock att vi kan reda ut detta själva och därför fortsätter jag nu min terapi med att lära mig hantera detta otroligt dysfunktionella i spillrorna av en familj.

Det finns kvinnor som gör sina män illa, även om det pratas väldigt lite om det.

Jag lever med en sådan man, som år efter år blivit misshandlad rent psykiskt, men ändå valt att stanna kvar för barnens skull.

Att få ligga där i sängen och få höra Honom viska i mitt öra

"Tack för att du finns och gett mig livet tillbaka"

... det ger vår kärlek en otrolig stadga.

I måndags somnade Han tårögd med Bonus liggandes i rummet bredvid. Lyckan över att målet är nått - att få ha sin son där på halvtid är nu äntligen i hamn. Nästan på dagen två år sedan processen sattes igång.

Vi finns där för varandra men av olika anledningar har resan inte varit den rosenröda...

Igår kom frågan spontant från honom.

"Varför tror du själv att det tar så lång tid, om du själv bara spekulerar?"

Frågan var tudelad.

Jag blev glad för att han frågar, att han vill intressera sig, men också ledsen för att han verkligen tycker att det tar lång tid att gå på stigen Längtan...

Älskar Dig så...