Vi kämpar vidare med att leva vår mardröm.

Magarna gör mig inte längre någonting...

Vagnarna irriterar mig inte...

De annars så fula (enligt mig) Bugaboo känns mindre fula...

Bebiskläderna överallt gör mig mindre illa...

Vi kommer att bli mamma och pappa, men inte nu.

Det är en insikt som tryggt landat inom mig och som håller mig vid liv.

Igår åkte massageoljeflaskan fram, den som legat i sängskåpet i över ett år. En lite slurk fanns det kvar, i den gamla flaskan.

Där låg han, naken, sårbar och så oerhörd älskad.

Att se hans kropp i den varma sängen. Hans kraftiga snickar-axlar, hans muskulösa lår och hans lilla men ack så fasta stjärt, där låg han - och han var bara min, så fin och så älskad.

Mina varma och lena händer masserade hela ryggen, han vände sig om.

Det var längesedan det var så skönt att älska. Var det så här det kändes på den gamla goda tiden?

Skillnaden var att vi inte skapade något barn, vi älskade, som man och kvinna.

Det var en annan känsla, men ack så underbar...