Just i detta klockslag skulle vi varit hos TF, med hans provrör under armen, fått veta rörlighet och status på simmarna. Fått en behandlingsplan - vägen mot vår bebis, mot att få bli hel.

Istället sitter jag på min kontorsstol och känner tårarna bakom ögonlocket.

Den alltid så vänliga kyssen när någon av oss lämnar hemmet på morgonen, uteblev - på mitt iniativ ska tilläggas, då morgonen helt enkelt blev för mycket för mig.

Det är alltså Bonus som är hos oss denna vecka, fina fina Bonus, som gör mig gråhårig...

Idag var det ingen bra dag att ta ett bråk på morgonen.

Hur svårt kan det vara att göra om och göra rätt, istället för att fortsätta att ta enkla bekväma genvägar utan minsta konfrontation.

Ibland rinner all fucking jävla styrka av mig och tron på att vi lyckas där framme känns så långt borta...