Idag plussade EVL, och hon var helt klart värd att min nattsömn uteblev idag. Jag började med att titta på hennes blogg efter midnatt och tänkte att hon kanske testar då, eftersom det ändå är 6 november. Sen höll jag på så där. iPaden kollades vid klockan 3, 5 och sedan hela morgonen.

Stort stort grattis! Jag blev så innerligt glad för hennes skull...

Naturligtvis sätter det igång så många tankar kring ens egna situation som man befinner sig i.

Alla tre tjejer som skulle göra IVF i Falun har fått finfina plus. Det ger hopp.

Jag tycker mig läsa att folk som fått spontana graviditeter, och därefter missfall, ändå hamnar i IVF ändå - kanske blir vi en av dessa?

Det ger hopp att Falun får till så fina embryon och verkar placera dessa rätt också.

Vi befinner oss i ett paus läge i fabriken. Det är så förbannat orättvist, men något som ändå måste accepteras. Att bli gravid nu är allt annat än lämpligt.

I morse hittade sambon mig i soffan med filten över mig, hulkandes med tårarna sprutandes. Det känns så jävla orättvist att jag knappt finner ord för det.

Jag då? Jag vill också kunna leva mitt liv fullt ut utan att känna att klockan tickar i från mig. Jag vill också...

Att inte längre behöva dela upp livet i två veckors cykler gör att jag nu måste byta fokus för att inte förgås under denna jävla skitpaus som visar fingret om hela min tro på mänskligheten och livet.

Det sista året var livet verkligen bara indelat på invänta ägglossning, sexa och invänta BIM.

Så pågick det, månad efter månad. I ett år.

Nu vet jag inte när jag ägglossar och mensen har jag slutat markera i kalendern.

Var 28:e dag tickar det på.

Det var ett projekt, en sysselsättning att försöka bli gravid. Läkartider, medicinering, köpa teststickor, man höll sig onekligen sysselsatt.

Nu måste jag hitta ett nytt projekt. Bloggen är en fantastisk möjlighet att kunna dokumentera och få stöd.

Jag har en tanke om vad ett nytt projekt skulle kunna vara. Just nu är det på "tanke-stadiet" ännu.

I fjol gick jag ner över 10 kg innan vi bestämde oss för att öppna bebisfabriken. Jag höll vikten någorlunda stabil under det året. När Pergotimeknaprandet satte igång så gick jag upp 5 kg som jag inte skakat av mig ännu.

Jag blev också slarvigare med Metforminet, som ju kändes meningslöst att äta när man inte skulle ha bebisverkstad. Men så fel.

Jag mår så mycket bättre av Metforminet och det hjälper ju blodsockret att hålla en jämnare nivå, något som vi PCO:are har svårigheter med. Jag är en av dom i allafall.

Jag tänker så här; att ta i tu med vikten kan ju göra att jag känner det något lättare för mig att komma ihåg att jag inte bara gör detta för att jag ska må bra, utan även framtida barn. En graviditet blir ju lättare att gå igenom med några kilon mindre.

På så vis kanske drivkraften blir lättare, att målet finns där.

Kanske kan vi då kvala in till Falun direkt på deras BMI-krav när vi får klartecken att gå vidare och åter öppna fabriken?

10 kg skulle göra stor skillnad, 10 kg är mycket. Jag har lyckats gå ner 10 kg, så det borde jag ju göra igen?

Kanske kan det projektet bli lite av innehållet i bloggen, eller tappar jag alla läsare då?

Jag vill inte ha en viktblogg, men jag önskar att viktprojektet blev en del av bloggen - en del av min längtan till ett barn och som också speglar bloggens namn...

Jag tänker...