Bonusveckan är inledd. Med rinnande näsa och ömmande hals under filten kom den så mjuka 32-kilos kroppen och satte sig hos mig. Kram och pusskalas som alltid utan hänsyn till bacillbyte.

- Jag har längtat så efter dig Bonus...

- Jag har längtat efter dig också...

Så sparkades veckan igång. Läxläsning, kontaktböcker, kläder, gympapåsar, fruktstunder, utetimmar och extrakläder.

Min lite mer hälsosamma kvällssatsning var att bjuda på ett fruktfat istället för att ge vika för faderns kanelbullessug.

Mango, kiwi, druvor och clementiner skivades upp på ett fat som hamnade i soffan.

Som vanligt vill Bonus sitta tätt tätt nära oss i mitten. Vi ska gärna tränga ihop honom allt det går så att han känner sig omsluten.

Där satt vi och myste till bilderna av tv´n. Jag snusade på hans hår, höll den där handen som sträckte ut sig efter min, klappade och smekte. Fina fina Bonus, du är så älskad.

- Men, det här är ju nästan som myskvällen, det här är fruktmyskvällen istället, säger han.

Och så var det... fruktmyskvällen övergick i dags att gå och lägga sig.

Inget gnäll, en dusch, lite bus i form av att ta pappas deo och sedan komma med den där späda armhålan, alldeles len och trycka upp i mitt ansikte.

Jag ska berömma honom, tycka att han luktar som pappa.

Vi pussas och säger godnatt.

Jag lovar att pussa på honom när han somnat.

Han somnar, utan gnäll. Så har det varit den sista tiden, allt går så mycket bättre.

Det funkar så mycket bättre med Bonus nu.

Kanske har han funnit tryggheten och förstår att detta också är hans hem, när han nu bor hos oss varannan vecka. Utbrotten och vreden över att man hos oss måste hänga upp sin jacka och spola på toaletten har övergått i en sorts acceptans för att det står så på det han själv kallar för "hemlistan" och då måste det göras, oavsett om man vill eller inte.

Vi märker stor skillnad. Det pratas inte längre lika mycket om henne och hur dom gör. Han är mer hos oss, både fysiskt och psykiskt. Jag börjar tro att våra värderingar har så smått präglat honom.

Stunder som dessa är jag så glad att jag tog mig samman tidigt i vår relation och puttade på en Pappa som saknade sin son. En Pappa som inte orkade kämpa mot myndigheter och en mamma som använde all sin makt mot att stoppa ett fungerande umgänge. En Pappa som tog det som blev över och fann sig i ledet som mamman dikterat innehållet för.

Jag har gråtit, stångats, kontaktat myndigheter, legat på, krävt svar på chefer på sociala myndigheter, kämpat lite till, hållt om när ångesten funnits.

Han tackar mig ofta och säger att jag gjort skillnad. Det är tack vare mig han idag träffar sin son varannan vecka.

Vägen dit har varit lång och krokig. Ett steg fram och ibland ett steg bak.

Vi har gått, hand i hand, vetat vad som är bäst för Bonus.

Bonus mår bra nu, börjar identifiera sig mer och mer som en del av oss.

Vid gårdagens läxläsning skulle ha rita till följande meningar.

Jag har ett...

Jag har en...

Jag satt i soffan och lyssnade.

Jag har ett... fint rum.

Jag har en ... snäll extramamma.

Älskade fina Bonus.

Jag bröt in och bad honom rita något annat än en extramamma. Jag vet vilken reaktion det kommer att få.

Men inom mig bär jag med mig att trots att det är jag som tar alla duster, så har vi en fin relation Bonus och jag.

Jag har en... alldeles gudomlig Bonusson som gör mig trött, frustrerad, gråhårig men inte att förglömma - är helt fantasiskt älskad...