Det är helt enkelt tyngre nu.

Advent betyder jul, jul betyder tid för familj och släkt. Det fattas någon hos oss, det fattas en bit som får mig att bli hel igen. Mitt bland ljusstakar och adventsljus kommer jag på mig med att jag faktiskt hade varit höggravid nu om inte missfallet i april slog ner i mitt liv.

Som vanligt efter en Bonusvecka är jag trött och slut men fylld till bredden av kramar och pussar. Det är så påtagligt att det faktiskt ska bo minst en till hos oss om ett tag, det fattas en bit och det märks. Hemmet förvandlas till en barnfamilj, där jag påkläds rollen som kvinna i en barnfamilj, som oftast är mamman.

Bonus behöver en kvinna i vår familj, någon som ger honom det moderliga. Det är ingenting jag själv tagit mig, det är ett förtroende jag fått och är väldigt rädd om.

Jag pussar godnatt, väljer kläder, packar ryggsäck, skriver i skolböcker, sitter med läxan, pussar på pannan och snusar i nacken. Det är jag som mottar alla tusenochelva pussar, glädjekramar och tröstar med att blåsa och sätta plåster.

Men... det är tyngre. För varje puss önskar jag att jag fick ge den till mitt egna barn. Inte att välja bort Bonus, men att ge en annan sorts kärlek till sitt barn.

Ett barn som nu kommer att få dröja på sig lite, men så otroligt älskat det kommer att bli.

Under mina promenader funderar jag i min ensamhet om det hade känts lättare om det hade funnits någon som helst kontakt mellan mig och Bonus mamma?

En fråga jag aldrig kommer att få något svar på... för vi kommer aldrig att få en kontakt.

Hon är inte klar med sin separation, trots att det gått över 5 år sedan de gick skilda vägar.

I de mörkaste och tungaste stunder så sörjer jag att jag så lätt gav upp mitt. Det liv som var mitt, jag gick ditt hjärtat sa. Finns det barn, så ska den utan barn anpassa sig - det sa mitt hjärta till mig.

Vi har ett vackert hus med ett läge väldigt få har. Men vad gör det om du inte känner dig hemma?

Om du alltid känner att du är mitt upp i skärvor från en familj som inte längre finns.

Mest troligt är det inte bara mitt hopp som raserar, utan även min tro på att människor har en vilja att driva någonting till det bättre. Att svälja sin stolthet, ge handen och hälsa. Vi behöver inte vara bästa vänner, men jag har funnit i hennes sons liv i 2½ år nu. Jag är en viktig del av honom. För hans skull, visa att vi kan vi kan vara vuxna.

Det är tyngre nu, jag känner en hopplöshet över att det någonsin kommer att bli bättre.

Kärleken säger "släpp det där, du vet ju hur idiotiskt det där funkar där borta, hon är f*n inte klok"

Ja, det är ju rationellt.

Jag har ett behov av att prata, om det liv som inte blev som det var tänkt...