Gårdagens frissabesök satte några små funderingar i min skalle som följde med mig under dagen.

Jag har klippt mig hos samma kvinna i nästan 15 år, så vi kan rätt mycket om varandra.

Bonusbarn är ett ständigt samtalsämne.

Vi pratade om det som hände i veckan, som jag inte inte benämt på bloggen.

När Bonus pep iväg till toaletten då jag ställde frågan om han tänt lyktan vi köpte tillsammans till skolan som skulle tändas på första advent och varje fredag under advent. Han var hos oss första advent och då föll det sig självklart att han skulle köpa den hos oss. Vi valde den med omsorg. En tomte med julsäck som man tänder.

Nu visade det sig att Bonus mamma köpt en till, så att han har två lyktor på skolan. Kokko!

Varför inte låta honom få ha det jag köpt...

Jag skulle aldrig aldrig och åter aldrig utsätta mitt barn för det hemska att behöva välja. Varför inte göra det lätt för honom och låta honom förskonas från de två lägren?

Den där kvinnan må hända ha ett fint hem och ett vårdat yttre, men nog tangerar detta psykisk misshandel på den man älskar mest...

Hur som... vi pratade om det och då säger frissan.

"Ja, och det måste vara svårt för dig att veta hur mycket du ska peta i det?"

Jag blev lite paff. Dessa tankar känns så långt borta. Jag är en del av bonus familj när han är hos oss. Jag är kvinnan i vårt hem. Det är till mig han kommer när han vill ha plåster, önskar middag, ska läsa läxa, packa ryggsäckar och gympapåsar.

Det är jag som kramar och pussar, stryker på pannan och tröstar.

Jag hade aldrig gjort detta om inte han visat att han vill, han behöver den kvinnliga delen även fast än han är hos sin fina pappa.

Stunder som dessa, när jag blir påmind om att jag egentligen inte har någon rätt, då längtar jag hårt och oändligt mycket efter något som är vårt, bara vårt. En del av oss...