Det är dags att lägga år 2011 till handlingarna och möta ett helt nytt 2012.

Jag blir alltid känslomässigt berörd av nyår och har så varit sedan jag var barn och även senare in i tonåren.

Idag som vuxen drabbar känslosvallen också mig och jag ser tillbaka på 2011 som mindre bra år, men som också hade sina ljusglimtar.

2011 var året jag trodde att jag skulle bli gravid på, få påbörja resan mot en egen familj.

Nu ville det som kallas livet någonting helt annat och idag 31 december så sitter jag här lika ogravid som för ett år sedan, men med en varm vetskap om att vi faktiskt kan bli gravida tillsammans.

Hur mörkt detta år än kännts så är det den vetskapen jag tar med mig in i nyårsnatten...

I januari tog jag min familj på en semester till huvudstaden för att gå på Disney on Ice. För mig var det något stort, vi gjorde något som en familj och vi gjorde något som jag alltid tidigare uppskattat - rymde i väg till huvudstaden och bodde på hotell. Jag fick äntligen boka ett familjerum och nog kändes det som en familj när vi rullade i väg med den mycket uppspelte Bonus.

Vår weekend lämnade mig med en besk smak om att denna tid i livet är pasé. Ingen glädje, bara suck och gnäll och en stor portion hemlängtan från Bonus. Jag bestämde mig då för att aldrig göra om detta och det är så starka känslor att jag än idag känner exakt likadant. Jag minns att jag hade ägglossning och jag minns hur sårad jag var över att vi inte älskade med varandra under dessa dagar. Jag hade ju siktet inne på att bli gravid - på andra försöket! Plättlätt... haha - tänk om jag visste då det jag vet idag...

Efter en tjänsteresa i februari kommer sjukan och jag förpassas till sängen med en envis förkylning.

Det var kallt och mörkt den där februarikvällen då jag tar bilen och åker till apoteket. Köper ett Preg-test och där uppenbarar sig ett streck. Sambon jobbar på annan ort och huset var så fint den kvällen.

Jag var gravid! Mina ägg och Kärlekens spermier har ådstadkommit något.

Jag berättar nyheten för mamma och vi får tag på tant L som tar emot tidigt nästa morgon, för jag blöder och testet visar positivt.

Hon ber mig ligga stilla och inte röra mig. Och nu i efterhand hör jag hur sjukt allt låter. Hur skulle det kunna göra skillnad?

Smärtan är från helvete när sambon skjutsar mig fram till dörren på Storgatan.

Jag har med mina gamla test, upptejpade på ett papper från Skatteverket.

Det finns ingenting att se på VUL och hennes test som mäter hcg på enheten 50 visar ingenting.

Jag visste när jag gick därifrån att det var sista gången jag satte min fot på hennes mottagning.

Dags att söka vidare - för vi har lyckats bli gravida.

I mars besökte jag TF för första gången, på självaste kvinnodagen. Cellprov  och kolposkopi togs, vi diskuterade och jag fick diagnosen PCO. Trots regelbunden mens så har jag äggstockar typiska för PCO.

Jag blev förbannad och en smula rädd.

Förbannad på tant L som avfärdat mina farhågor på just PCO.

Den första april fick jag söka akut till kvinnoklinken på vårt sjukhus då jag har ont i magen. En KK jag hört så mycket illa om. Väl där möts jag av omtanke och kärlek, en läkare som tar sig tid.

Vi åker till fjällen och när jag kommer upp till fjällstugan och kliver ur bilen svartnar det för mina ögon.

En smärta från magen eller från tarmarna.

In på toaletten och det kommer rött riktigt blod. Jag förstår ingenting och blir rädd.

Nu jävlas allt för mig och det är första gången jag får någon som helst blödning som inte är en mensliknande blödning.

Där är jag på fjället och googlar allt jag kan komma in på.

Nästa dag lägger sig blödningen och smärtan. Vi har långt kvar till ägglossning och trots att jag blött dagen innan är den kroppsliga längtan efter min sambo större än någonsin.

Vi har ett underbart sex dagen efter ankomst, mitt på blanka dagen. I hårda fula fjällsängar möts vi igen.

Jag minns exakt hur det såg ut och nu vet jag också att det var just den torsdagen mina ägg och hans spermier möts för andra gången.

På fredagen får jag tag i TF som berättar att jag har GBS och sätter mig på en antibiotikakur. Cellprovet visar förändringar som med tanke på min historia bör tas bort.

Jag får en tid till nästa månad och paniken griper tag i mig, samtidigt som jag känner ett lugn över att faktiskt vara i trygga händer.

Sex dagar senare söker jag återigen till KK då blödningarna inte vill avta. Bruna flytningar gör att jag inte känner igen mig. Jag möts av ST, en läkare som verkligen bemötte mig på ett underbart sätt.

Min finaste vän S hade träffat honom i ett annat ärende så jag kände mig trygg.

Cystor upptäcktes och strax innan jag skulle gå därifrån med min återbesökstid får vi svaret på urinprovet.

Jag är gravid.

Medan remissen till lab skrevs fick jag sitta i väntrummet.

Det var nog ett av mitt livs starkaste minutrar.

Lycka lycka lycka!

JAG ÄR GRAVID!

VI SKA HA BARN.

Jag sätter mig på bänken vid hissarna och tar upp telefonen. Jag ringer min vän S direkt. Hon är den första som får veta. Hon har funnits bredvid mig hela denna resa.

När jag kommer ut från sjukhuset så lyser solen, det är vår. Isen börjar smälta och solen värmer mig i ansiktet.

Jag klarar inte att jobba den dagen.

Jag är gravid.

Jag stannar på apoteket och köper ett test, testar direkt och den röda linjen kommer upp. När jag sitter där på toastolen så ringer jag min fina S igen och berättar att strecket är starkt. Är det här början på min dröm?

Bonus kommer den dagen, och det känns lättare än någonsin.

Vi åker till köpcentret och jag köper ett digitalt test, bara för att.

Vi äter på McDonalds, jag har inte en tanke på att kunna laga mat, jag är ju gravid och världen snurrar.

När vi än idag sitter på samma ställen som vi satt den där onsdagseftermiddagen så minns jag vilken känsla jag hade i kroppen, vilket totalt leende som spred sig i min kropp.

På torsdagen ringer min läkare, på skärtorsdagen. Blodprovet visar även det på en graviditet och nu ska vi se om det går åt rätt håll.

Påsken går, jag är gravid - men jag blöder. Lite, mindre, smärta men jag blöder.

Provet har gått upp, men för låga värden visas. Man misstänker utomkveds.

Jag blöder blöder och blöder, inga mängder.

Jag åker in och ut på KK med prover som visar för låga halter hcg men som inte går ner i den takt vi önskar.

Vårt andra missfall är ett faktum.

Maj månad innebar att mina cellförändringar skulle bort.

Det var en nervös tjej med sin sambo som möter upp hos TF.

Min tapp är långt inne och jag är djup vilket gör att TF inte kan göra den insats som vi hade planerat. Istället för att skära bort en bit av tappen (konisation) så brände han bort det han kom åt.

Veckorna efter är mindre trevliga. Jag har flytningar som liknar niagra i omfattning.

Allt är normalt, då jag har ett brännsår som sköterskorna förklarade.

Vi hoppas alla att cellförändringarna nu är över för alltid.

Den 19 juni kommer inte mensen, och äntligen kommer ett streck på graviditetstestet. Jag har alltså lyckats bli gravid igen.

Jag är lycklig där på midsommar. Jag minns att det var en dröm jag hade, att få vara gravid över midsommar när vi träffas hela släkten. Bara vår hemlighet.

Någon vecka efter avtar mina symptom och strecket på graviditetstestet blir svagare.

Tusentalskronor går till graviditetstest.

KK bekräftar att vi drabbats av vårt tredje missfall.

Lugnet finner sig, vi har lätt för att bli gravida. Vi kommer att bli gravida.

Under sommaren medicinerar jag med pergotime under två månader. Resultatet är att jag drabbas av biverkningen med tunn slemhinna.

I september var det återbesöks tid hos TF och cellförändringarna är borta. Morgonen innan vårt besök visar graviditetstestet återigen utslag. Man mäter mitt sköldkörtelvärde och jag ligger på gränsen med 2,1

Vi diskuterar framtid, autoimmuna sjukdomar, medicinering och beslutar oss att höras i vecka 8 för ett första VUL.

Mensen kommer och en kemisk graviditet slutar i en helt vanlig menstration.

I oktober kommer beskedet om att bebisverkstaden nu läggs på hyllan. Vi måste fokusera på allt annat och ta oss igenom detta hela.

Ett beslut som var det svåraste att ta, men som efter några veckor lämnade ett lugn.

Aldrig har sexlivet och vår relation varit bättre än nu.

Under hela hösten vilar vi från ägglossningstester och beräknande av dagar.

Kärlek växer sig ännu starkare och vi hamnar ytterligare en nivå djupare i vår önskan om ett gemensamt barn.

Mina tankar kring året som varit är att jag lyckats bli gravid minst 3 gånger och att jag är i trygga händer.

Ibland gör sig den där biologiska klockan påmind och en tanke på att gå direkt på IVF den dag vi ger varandra klartecken i att gå vidare med vår bebisverkstad.

Då slår tankarna till, tänk om alla IVF-klinker går i konkurs när vi äntligen får försöka? Tänk om min äggreserv är slut då? Tänk om kärlekens sperimer slappar till sig, han närmar sig ändå de 40?

Det är tankar som måste få finnas där, för jag hoppas av hela mitt hjärta att jag snart får stå där på Polarn & Pyret och köpa de finaste minikläderna åt mitt barn, vårt barn, början på vår familj...

Det måste väl ändå betyda något att ändå lyckats få någonting att fästa?

När jag kysser min sambo där i nyårsnatten känner jag den största av kärlek man kan känna till en annan människa, det finns inget annat val än att han ska få bli pappa till vårat barn...