Innan jag säger tack och hej så förtjänar du att få en kommentar till din så vidriga kommentar. Jag hoppas du mår gott när du skrev den och mår ännu bättre nu.

"Var glad att du får vara bonusmamma!"

Vet du, det är ingenting man "får" vara. Det är ingenting du kan välja att vara, det är något du per automatik blir när du träffar den finaste kärleken som haft en familj sedan innan.

Jag är barnlös och fick en barnfamilj på köpet - jippie!

Nä, vet du det är faktiskt inte så det ser ut.

Att jag längtar efter en familj har ingenting med att vara bonusmamma att göra.

"Det spelar väl ingen roll om det finns biologiska band eller inte?"

Vet du, för mig gör det faktiskt det.

Kanske är det inte de biologiska banden som styr, det är handlar mer om att få vara mamma, att få vara en mamma och en pappa, ett vi. Något vi skapat, som är vårt, där ingen har någonting att säga till om än vi.

"Är trött på att du inte uppskattar nått i livet o bara berättar hur synd det är om dig" 

Sluta och läs då. Detta är inte en blogg där jag njuter av livet, detta är en blogg som handlar om min längtan och den är svart och mörk. Vill du läsa om livets vackra får du söka dig en annan blogg.

"Uppför dig som en vuxen människa och visa bonus hur man är en förebild istället"

Vet du, din onda människa, att det gör jag varje minut Bonus är hos oss.

Jag håller tillbaka mina tårar och försöker visa honom en annan sida än vad han får serverat hos sin mamma.

Jag försöker visa på att det inte spelar någon roll vilka kläder han har på sig, vi älskar honom ändå!

Jag försöker visa att man ska heja på varandra - även om hon säger att han aldrig får heja på oss.

Jag försöker berätta för honom att man får tänka på varandra ändå, även om hon säger att han aldrig får tänka på oss.

Jag försöker visa att mamma har det bra, fastän hon berättat för honom att det enda hon gör när han är hos oss är att gråta och längta efter honom. Eftersom jag inte anser att ett litet barn ska ha det på sitt samvete så försöker jag få honom att försöka se att hon faktiskt har det bra.

Jag skulle kunna bemöta hans frågor på kvällskvisten när han ropar in mig till rummet och undrar om mamma gråter, genom att bara skratta honom i ansiktet och säga att jag struntar fullständigt i vad den bittra människan gör. Men jag gör inte det, jag gör det som är bäst för honom, försöker ge honom lugn och ro.

Jag visar honom en värld där ute som är god, som är full  av godhet och kärlek.

Att du säger att åt mig att jag ska bete mig som en vuxen människa, det gör ont...

Det känns obehagligt att få en sådan kommentar. En blogg handlar inte om att stryka någon medhårds hela tiden, men denna kommentar vad det mest oförskämda jag varit med om.

Du lyckades - få mig ledsen...

Den senaste kommentaren på föregående inlägg gör att jag inser vilka risker det finns med bloggandet.

Jag är alltid mycket försiktig med vad jag kommenterar hos folk, eftersom jag som läsare inte alltid har hela bilden.

Kommentaren du din anonyma skrev träffade exakt där den skulle tydligen...

Var glad att får vara Bonusmamma?! Den kändes...

Jag säger tack och hej på ett tag ... och konstaterar att det gör ont, så ont att tårarna rinner hejdlöst.