minlangtan

Alla inlägg den 29 januari 2012

Av minlangtan - 29 januari 2012 20:46

Inledningsvis vill jag börja detta inlägg med att poängtera att detta är min blogg, mina känslor och min ventil. Här vänder jag ut och in på mig, försöker förstå mina egna handlingar men framför allt försöker jag förstå mina tankar på ett djupare sammanhang än att bara köpa hur jag regerar...

Det handlar om alltså hur jag hanterar det som sker just nu i vårt hus, där en tonåring just nu har filmkväll med sin pappa.

Jag tycker mycket om hur detta sköts och vilket ansvar respektive människor har i detta som inträffat, och jag vet att många i min omgivning också har synpunkter på hur detta sköts.

Syftet med detta inlägg är att sortera mina egna tankar, bara mina egna.


För ett och ett halvt år sedan, alltså innan bloggen föddes och innan vi tittade djupt i varandras ögon och gav varandra klartecken på att bli fler i vår familj, att skapa något eget - hände det något vi absolut inte väntade oss.

Vi gick i relationssamtal min sambo och jag. Jag skulle inte påstå att relationen var dålig, det handlade mer om att någon utomstående skulle coacha oss i att hålla ihop varandra när det stormade kring familjerätt och socialtjänst.

Det var en mycket bra investering som jag absolut inte ångrar.

Syftet var att stärka oss så att vi i vår tur kunde stärka Bonus när hans umgänge nu började utökas på allvar hos oss.

En söndagmorgon i augusti ropar lille Bonus att Store Sonen står på uppfarten ditskjutsad av sin morfar.

Ett pojkstreck fick bägaren att rinna över och denna gång skjutsades han till Fadern som tillsammans med den Store Sonen skulle reda ut detta.

Den Store Sonen har inget umgänge med sin pappa och har således aldrig varit hos oss förrän den dagen.

Vi pratar om en son som bor 500 meter i från sin fader. En Son som fått styra allt i livet och som fått välja mellan att komma eller gå, men aldrig haft några som helst krav på sig.

Som jag började med att skriva, detta inlägg handlar om mig, synpunkter på hur det beslutet om umgänge togs kan vi ha och ni må tro att jag har synpunkter... men åter till ämnet.

Vi blev helt handfallna. Förmiddagen gick till dag och dagen gick till kväll.

Han ville sova över här.

Hjälp.

Hans far befann sig i en värld jag aldrig sett honom i, så komplett, så lycklig. Hans två söner hos sig, i hans nya familj.

Jag minns än idag hur jag såg på honom att han log i hela kroppen.

Dagarna gick till en vecka.

Det framkom att han ville börja bo hos oss då och då. Ett beslut som sedan undertecknades av son, moder och fader hos de sociala myndigheterna och försäkringskassan.

Samtalen började ta form, jag ställde en fråga på hur han vill ha det om han fick bestämma. Jag sa också att han inte kommer få bestämma, men om han fick ett trollspö och önska vitt och brett, hur vill du då ha det.

Ja, då ville han ha ett rum i gäststugan och han ville komma och gå som han ville. Kanske ingen konstig önskan för en 15 åring som aldrig känt på några som helst gränser någonsin.

Då markerade jag att det går inte att komma och gå som man vill, för vi måste planera vår tillvaro också.

Det knorrades lite.

En dag skulle vi handla färg till rummet och en soffa att ställa där.

Vi hade bestämt att avfärd till möbelvaruhuset skulle ske klockan 15.

Bonus var hämtad, jag hade slutat, vi stod där och väntade.

Han kom aldrig.

Vi ringde, inget svar.

Jag ruttnade.


Efter klockan 16 dök han upp, som om inget hänt, så nonchalant. Vi satte oss i bilen och åkte i väg.

Väl i bilen så sa jag vänligt men bestämt att det hos oss inte är okej att inte dyka upp på avtalad tid och att får man förhinder, då meddelar man sig. Vi är fler som har planer denna fredageftermiddag.

Helvetet bröt lös.

Det blev inget möbelvaruhus.

Han sprang ursinnig i väg till skogen och slängde den största stenen han kunde hitta på min bil.

Han bad sin pappa dra åt helvete och skrek att vi i vår jävla familj hade så viktiga regler.

På måndag skulle avtalet som skrivits hos myndigheterna börja gälla, han skulle bo hos oss den dagen.

För en pojke som är 15 år utan regler och utan krav, så lockade inte vi så mycket med att stå där med en stabil tillvaro och krav och ansvar som vi ansåg var helt relevanta för en 15 åring.

Han kom aldrig den måndagen. Han bad sin pappa dra åt helvete och mig också via sms. Min bil blev nerspottad när jag åkte genom vårt centrum.

Här hade jag önskat att modern i fråga hade stått på sig och skjutsat hem honom till oss, så som överenskommet.

Men nejdå, han måste få välja var han vill vara.

Mamman tog emot och alla våra visioner om vår nya tillvaro gick i tusen bitar och lite till...

Sedan dess har vi aldrig setts, och då räknar jag inte gångerna vi mötts i korsningen men han inte hejat eller när vi sprungit på varandra på kiosken eller affären och han inte hejat.


Hos mig har det vuxit ett fruktansvärt hat. Jag har sett en pojke som inte mådde bra, jag har försökt varit sann mot alla och gjort det jag kunnat i form av att supporta min sambo som många gånger sagt att han inte orkar kämpa för sin Store Son längre. En son som slänger på luren när pappa ringer, som aldrig kommit hit till jul fastän han skulle, en Son som gett upp all kontakt med sin pappa.

Jag är så hatad av den familjen, som Hon som skrev ett brev till sociala myndigheterna med eget namn och vädjade om att pojken faktiskt måste få hjälp eftersom det finns tendenser till alkohol och droger med det olämpliga sällskapet som det för med sig.

Jag vägde för och emot att skriva anonymt, som så många andra gjort i fallet eller att stå med mitt namn.

Jag valde att stå med mitt namn.

Jag avslutade brevet med att återigen poängtera att syftet med brevet var att kunna hjälpa honom, att ta mitt ansvar som medborgare när jag ser att någon inte mår bra och inte har de bästa förutsättningarna för att lyckas.

Enligt sociala myndigheterna så finns det inget som kan göras, eftersom familjen är så hel och ren. Det är ingen missär, det är en sååå vacker yta, det gör det svårare att komma åt...


Hatet har vuxit. Senast förra veckan var jag på kommunens insats för styvfamiljer, en öppen mottagning. När samtalsledaren frågar mig varför jag sökte dit, så var svaret enkelt.

Jag trivs inte med mig själv när jag känner sådant genuint hat. Hat är ett starkt ord, och jag hatar verkligen.


I natt ringde alltså telefonen. Den Store Sonen hade fått åkt polisbil hem efter att ha påträffats dyngfull på stan. Han hade sagt till sin mamma att han skulle vara hos grannen och spela tv-spel. Så där ja...

Mamman orkade inte längre och hade fått sig en känga, liksom även polisen.

Pappan, som inte träffat sin son annat än på utvecklingssamtal på dessa 1½ år åkte och hämtade hem sin son...

Han sov inne hos Bonus i natt.


Han har varit med oss hela söndagen och jag har bitit ihop. Vi har skrattat, pratat, om än ansträngt, och jag har verkligen försökt bjuda till. Hatet ligger och gror.

I natt ville han sova hos oss ytterligare en natt.

Som jag sa, vad jag tycker om hur de andra, inklusive min sambo hanterar detta, lämnar jag åt andra och bedöma.

Nu ligger han i vår soffa, under min pläd och har filmmys med sin pappa.

Hatet gror hos mig, och jag kan inte acceptera att jag känner det.


Min sambo vill att jag ska sitta med, vara en del. Men jag kan inte, det går inte. Jag har så förbannat svårt att känna mig som en del av dom, så är det bara.

När jag idag stod i tvättstugan och strök Bonus kläder och drömde mig bort till kläder i storlek 56, så kunde jag känna en stor tacksamhet över att Bonus var 5 år när vi träffades, det var så mycket lättare att knyta an.


Hur ser morgondagen ut?

Väljer han att stanna kvar när vardagen knackar på dörren och man inte längre får bada bubbelpool fyra gånger på ett dygn? Förmodligen inte, när vi täpper till och ställer krav, kommer han att dra till mamma...

När hon täppte till i natt, drog han till oss.

Att dom tillsammans ska täppa till och stå enade, det finns inte på världskartan för min sambo...


Fortsättning lär följa...

Av minlangtan - 29 januari 2012 00:39

Livet svänger snabbt, ikväll har vi varit barnlösa, agerat barnlösa och jag har drömt om min kommande familj... för komma ska den. En middag på fin restaurang, en sväng ute och taxi hem... en del av livet där jag faktiskt kännt mig mest bekväm på sista tiden. Det är så barnfritt över det på något vis,,, Jag har tagit vara på det och njutit av varenda droppe av Amaronen. Hem kommer vi strax före midnatt. Telefonen ringer, en polisbil uppenbarar sig och nu har vi en tonårig i rummet bredvid, aspackad.Med mig händer det mycket just nu i denna stund, tankarna och chocken släpper inte taget och jag skakar där jag ligger i sovrummet bredvid den store sonens tillfälliga sovrum. Tankarna är så mycket djupare än att vi just nu har en aspackad tonåring som fått åkt med farbror blå hem från stan.Tankarna ligger på ett plan att jag längtar så oerhört efter att få känna mig komplett, få rättigheter i mitt egna hem...Hat, vrede, frustration och rädsla är tankar som samsas i natten. Jag har anmält till sociala myndigheter att detta kommer att hända, två gånger på tre månader har det hänt. Pappan har blivit slagen, jag har fått min bil slagen med sten på. Idag får dock pappan vara just far och förälder och jag, vem är jag? Den elaka tanten som tycker att alla har rätt att må bra, att stöd är till för att få...I natt är jag glad att jag tog mod och fattade beslutet om en anmälan för ett drygt år sedan. Jag är hatad för det och det bor en rädsla i mig, rädsla för min sambos barn. Det var ju inte så här livet skulle te sig...

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards