Jag tror att biologin ställt till det så att jag längtar något helt enormt efter att ha ett kalas med ett ljus i tårtan, en parvel som äter med hela kroppen, sitt livs första födelsedagstårta.

Idag har vi haft 8-års kalas. Allt gick i Blixten McQueen-tema och det var en lycklig Bonus som tog emot vänner och släkt. Nu har alla gäster gått och kvar finns kartonger och rester av en prinsesstårta med Blixten på.

Han var så lycklig, fina fina Bonus... Vi har kramats mycket dessa dagar, han och jag...

Nu tar gnället vid och tårarna har flera gånger brunnit bakom mina ögonlock.

I natt var det fest här. Mitt hem förvandlades till något jag aldrig kunnat tänka mig.

Det värsta är inte allt skit som blev, utan att min sambo snabbt snabbt tog undan för att en konflikt inte skulle uppstå, för jag hade banne mig lust att väcka herrn med att uppvaknande jag...

Jag kan inte beskriva känslan av att min hem har förvandlats till någonting jag inte är en del av. En familj som blir allt mer komplett.

Jag kan inte längta tillräckligt efter att få min alldeles egna lilla parvel att bli komplett med...

För obekväm det är jag...

På tisdag är det dags för besök på kommunens enhet för sådana frågor. Jag och Kärleken ska få stöttning och diskutera våra frågor, och frågor det har jag...

Den största frågan är hur jag någonsin ska kunna känna mig bekväm med detta? En stor fråga som rymmer många olika aspekter...

Nu ska jag medvetet dra ut på middagslagningen. Store Sonen ville äta snabbt så att han kan ut och åka med sina polare. Pappan medlar så att konflikten inte ska uppstå, för det ligger bara och pyr just nu...

Jag ska till återvinningen och lokala affären, det behövs kompletteras i kylskåpet nu när det bor en tonåring här.

Jag är inte gjord för det här...