Allt är inte nattsvart och eländigt och det är inte bara synd om mig, även om jag faktiskt tycker att det är förjävligt att det blivit som det blivit.

Igår var vi på samtal som kommunen nu erbjuder oss för att få ett bollplank.

Jag var arg, för det bor mycket ilska i mig.

Arg på sambon som bara tittar på och vägrar ställa krav i tron om att en pappa som ställer krav är en dum pappa, en dum pappa är en pappa inte Store Sonen inte vill vara med.

Arg på socialtjänsten som enda trumpfkort erbjuder att åter starta en utredning, som jag vet kommer att läggas ner efter som modern hävdar att det absolut inte finns nååååååågra som heeeeelst problem.

Arg på livet som gör att tankarna på att vi någonsin ska få bli en småbarnsfamilj känns så långt borta, även om vi pratar om det ofta och ofta. Ja, i mina tankar finns det jämt.

Arg på den där jävla f*ttan (förlåt förlåt) som gör sina barn så illa att jag får sitta och trösta hennes lille son när han undrar hur mamma klarar att vara ledsen nu när ingen av dom bor där varannan vecka.

Utöver ilskan så landar jag mer och mer i att det kommer att bli så här nu.

Vi fick en tonåring, en tonåring som var förlorad, som med våld och en klar och tydlig handling visat att han aldrig vill ha med oss att göra.

Nu står han där och som förälder är det bara för min sambo att ta emot.

Jag visste spelreglerna och nu får vi göra det bästa av det.

Det är inte lätt, men det måste gå.

Känslor av hat, vanmakt, förtvivlan och rädsla tävlar inom mig och min egna längtan är så smärtsamt närvarande hos mig.

Kanske finns det en mening med att pausen kom just nu? Tänk att vara nyförlöst och ha ett litet knytte på 4 veckor hos mig nu, som det hade blivit om inte missfallet skedde i april, eller höggravid om det inte gick fel i juni.

Jag vet inte om jag hade pallat det. Givetvis hade jag ställt helt andra krav då, krav som jag av någon konstig anledning inte känner att jag har rätt att ställa idag. Varför vet jag inte.

Nu återstår en hel del praktiskt inför att det ska rulla igång med två barn varannan vecka. Ytor har vi, men rutiner har vi inte.

Fram till måndag tänker jag vila i vetskapen om att det är barnfritt i några dagar och hur absurt det än låter från en kvinna som längtar efter barn, så är det förbaskat skönt...

Imorgon ska jag om allt klaffar ta mig på en blogglunch, det ser jag fram emot.