Det här går inte. Jag är inte tillräckligt bra människa för att klara detta, så är det bara.

Men om jag ger upp, så förlorar jag den person jag älskar mest och störst.

Så går tankarna ikväll när jag sitter med våta ögon i det rummet som är tänk som vårt barnrum.

Idag står här min soffa, en bokhylla fylld av universitetslitteratur. Laura Ashley trängs med tapeter och tyger från Sandberg. Det är ett fint rum. Jag minns så väl när jag mätte om det ryms en säng, där på ritningen till våra drömmars hus.

Jag har stängt dörren, det händer sällan att jag sitter här.

Här är det lugnt, Bonus kallar det för "finrummet".

Min fina fina Bonus, han kramar, pussar och hans blotta närvaro får mig att orka.

Det är skit.

Jag klarar det inte.

Tyvärr har jag druckit ett glas vin, annars hade jag åkt iväg, hem till mamma, lagt mig på soffan, fått en kopp te och någon som brett över mig filten, klappat på kinderna och låtit mig få vara liten för en stund.

Det pyr, det finns så mycket hat inom mig.

Jag hatar honom. Och jag skäms för det.

Vi kan inte ha det så här. Jag måste prata med honom. Men jag avskyr honom, jag vill inte ha ett endaste smack med honom att göra. Primitiva känslor som äckel och olust trängs genom mig.

En fredagkväll, förvisso efter en vab-vecka bör innehålla helt andra känslor.

Han äcklar mig och han tar över mitt hus.

Varför kan jag inte bara låta honom få vara det barn han är?

Vad är det som gör att jag reagerar så starkt som jag ändå gör?

Varför kan jag inte glömma slagen? Stenen mot min nya bil? Hoten? Glöm, tänk aldrig mer på det. Låt det bero.

Det går inte.

Han äter mig ur huset, kissar ner allt som går att kissa ner, mumlar, ljuger och borde duscha betydligt oftare än när hans far under tvång skickar honom till duschen.

Han torkar sig i mina Lexingtonhanddukar. Struntar i att jag lagt fram en egen, slänger på golvet, kissar runt, struntar i att spola, byter kalsonger en gång i veckan.

Det äcklar mig... Och han är kung i mitt hus.

Fy fan vilken svag människa jag är som inte kan se större än så här.

Vi kan inte ha det så här.

Är det min framtid som blivit nerknuffad i ett svart hål. Den där framtiden med en växande mage, med en lycklig mamma, fin pappa och förväntansfull Bonus. Nu kommer det in en annan person, med fulla rättigheter, för det har han, han är min sambos son, han har all rätt i världen att äta min parmesanost från Saluhallen med osthyvel på en Husman när hungern tickar på.

Han ryms inte i min bild. Jag vill inte, jag vill att denna mardröm ska ta slut.

Jag måste prata med honom, berätta att jag bor här, att jag är besviken på honom efter hur han betedde sig, och beter sig, för det är inte slut på eländet, det pågår.

Det finns en enda fördel med att detta händer, det är att min sambo börjat prata med sitt ex. Nu pratar de varje dag, stämmer av, håller stumt så att han inte ska falla igenom där någon lucka är öppen. Det är ett stort steg och det är förbaskat skönt.

För att ingenting ska hända så gör jag bäst i att bädda ner mig i sängen och ge mig lite ensamhet, något som kan behövas efter att jag och Bonus vabbat tillsammans i veckan.

Vi har kryddat veckan med att kissa rätt mellan skarven i vår Hästens säng. Tack allriskförsäkringen!

Det gör ingenting, det ska bo många barn i den sängen och kissa ska dom få.

Fina fina Bonus. Jag försöker hålla ihop för dig.

... och för det syskon som ska göra din Bonusmamma hel igen, som du ska slippa se gråta allt för ofta...