Det bor fortfarande så mycket ilska inom mig.

Ilska mot vem?

Mot allt tror jag, mest mot min sambo som inte har förmågan att se vad han behöver göra för att det ska bli bättre.

Den förra helgen var ett helvete.

När den Store sonen kom hem efter två på natten, trots att han skulle vara hemma till midnatt, utan att meddela sig, så brast det för mig när jag såg på avstånd hur hans far hanterade detta.

Inom mig brann det.

När han dagen efter, på söndagsmorgonen vaknar halvt medvetslös och vägrar säga god morgon eller likt en neandertalare vandrar runt hemma utan att visa någon som helst antydan till hänsyn, då blev det nog för mig.

Jag började med att säga som jag tycker att det var fel det han gjorde igår natt, vi hade två barn hemma som sov, som vaknade när epan dundrade hem, vi vuxna kunder heller inte planera vår kväll och det minsta man kan kräva är att höra av sig.

För att inte tala om den oron som vi ( nåja, mest fadern) kände.

Och vet ni??? Jag fick ingen reaktion, jag tänkte att nu finns det verkligen möjlighet att en gång för alla på ett sakligt och vuxet sätt reda ut det som skett och sker.

Fadern i fråga, mitt livs kärlek, han ställer jag och skurar spisen !!!!! när jag försöker föra ett vettigt resonemang med hans son som låg i soffan och mumlade mmmm på mina frågor om hur vi ska hantera det här.

Då packade jag väskan och åkte till stan för att vara hos mamma.

Jag fick liksom ingen draghjälp från fadern, han jag älskar mest, som tror att ett samtal är en konflikt, som tror att världens mening är att alla ska skratta och vara glada...

Det sårade och det gjorde så ont.

När jag nu i tisdags skulle prata om detta på den kommunala mottagningen för just detta, tillsammans med sambon så kände hur ilskan åter tog fart, trots att detta är utagerat sedan söndagskväll, med blommor och förlåtelse, kramar och utlovande av bättring.

Jag har så mycket ilska inom mig.

Det var skönt att få prata om ilskan och få helt sonika stämma av om jag har för höga förhoppningar om hur man ska bete sig i den åldern och vilka krav som är lämpliga att ställa.

Vi pratade om vår syn på föräldraskap och kom fram till att vi är olika.

Han tycker det samma som mig, men förmår sig inte att göra de ansträngningarna som behövs. Vi pratade om att hans strutsbeteende mot den Store sonen också är ett budskap på hur han hanterar mig. Det han gör mot honom, gör han även mot mig.

Jag bor med det snällaste hjärtat här på jorden, det finns ingen ilska eller illvilja så långt ögat kan nå. Han mission är att alla ska vara glada, han vill att hans söner ska skratta och vara glada.

Min syn på det föräldraskap jag en dag vill få uppleva är att med trygga barn som vet sina roller och är trygga och säkra i sig själv så kommer glädjen per automatik, ingenting som Farbro Frej måste ta fram genom att trycka på play.

Jag fick väldigt mycket cred för det resonemanget av kvinnan som håller i dessa möten.

Igår kväll kom tårarna. Allt har varit jobbigt, lusten känns borta, lusten till den jag älskar mest. Vi har sovit i separata sängar hela denna vecka då Bonus lyckats se till att sängen numera är ett hemförsäkringsärende.

Det gjorde mig ingenting förra veckan att sova i det kommande bebisrummet på soffan, få låsa dörren och vara ensam medans spillrorna från deras förra familj fick vara upp i varandra.

När den temporära lösningen ordnades och vi skulle kunna sova tillsammans, fanns inte lusten.

Den är borta. Inget bråk eller så, men lusten känns borta.

Då kom tårarna, jag är rädd att vi tappar varandra mitt i allt detta jobbiga.

Om det finns något jag kan göra för att vi inte ska tappa varandra, så lovar jag att jag gör det, bums.

Hur hittar man lusten?

Usch vad rädd jag är, och så tabubelagt det känns att erkänna för sig själv att lusten inte riktigt finns där?

Är det normalt att den svajar?

Jag älskar ju honom sååååå... men ändå vill jag hellre sova själv, vara själv.

Hemska jag...

Ni som har ett tips på lustboosting får gärna delge mig¨- jag är beredd att ta ner månen om det så krävs...