Det bor fortfarande så mycket ilska inom mig.

Ilska mot vem?

Mot allt tror jag, mest mot min sambo som inte har förmågan att se vad han behöver göra för att det ska bli bättre.

Den förra helgen var ett helvete.

När den Store sonen kom hem efter två på natten, trots att han skulle vara hemma till midnatt, utan att meddela sig, så brast det för mig när jag såg på avstånd hur hans far hanterade detta.

Inom mig brann det.

När han dagen efter, på söndagsmorgonen vaknar halvt medvetslös och vägrar säga god morgon eller likt en neandertalare vandrar runt hemma utan att visa någon som helst antydan till hänsyn, då blev det nog för mig.

Jag började med att säga som jag tycker att det var fel det han gjorde igår natt, vi hade två barn hemma som sov, som vaknade när epan dundrade hem, vi vuxna kunder heller inte planera vår kväll och det minsta man kan kräva är att höra av sig.

För att inte tala om den oron som vi ( nåja, mest fadern) kände.

Och vet ni??? Jag fick ingen reaktion, jag tänkte att nu finns det verkligen möjlighet att en gång för alla på ett sakligt och vuxet sätt reda ut det som skett och sker.

Fadern i fråga, mitt livs kärlek, han ställer jag och skurar spisen !!!!! när jag försöker föra ett vettigt resonemang med hans son som låg i soffan och mumlade mmmm på mina frågor om hur vi ska hantera det här.

Då packade jag väskan och åkte till stan för att vara hos mamma.

Jag fick liksom ingen draghjälp från fadern, han jag älskar mest, som tror att ett samtal är en konflikt, som tror att världens mening är att alla ska skratta och vara glada...

Det sårade och det gjorde så ont.

När jag nu i tisdags skulle prata om detta på den kommunala mottagningen för just detta, tillsammans med sambon så kände hur ilskan åter tog fart, trots att detta är utagerat sedan söndagskväll, med blommor och förlåtelse, kramar och utlovande av bättring.

Jag har så mycket ilska inom mig.

Det var skönt att få prata om ilskan och få helt sonika stämma av om jag har för höga förhoppningar om hur man ska bete sig i den åldern och vilka krav som är lämpliga att ställa.

Vi pratade om vår syn på föräldraskap och kom fram till att vi är olika.

Han tycker det samma som mig, men förmår sig inte att göra de ansträngningarna som behövs. Vi pratade om att hans strutsbeteende mot den Store sonen också är ett budskap på hur han hanterar mig. Det han gör mot honom, gör han även mot mig.

Jag bor med det snällaste hjärtat här på jorden, det finns ingen ilska eller illvilja så långt ögat kan nå. Han mission är att alla ska vara glada, han vill att hans söner ska skratta och vara glada.

Min syn på det föräldraskap jag en dag vill få uppleva är att med trygga barn som vet sina roller och är trygga och säkra i sig själv så kommer glädjen per automatik, ingenting som Farbro Frej måste ta fram genom att trycka på play.

Jag fick väldigt mycket cred för det resonemanget av kvinnan som håller i dessa möten.

Igår kväll kom tårarna. Allt har varit jobbigt, lusten känns borta, lusten till den jag älskar mest. Vi har sovit i separata sängar hela denna vecka då Bonus lyckats se till att sängen numera är ett hemförsäkringsärende.

Det gjorde mig ingenting förra veckan att sova i det kommande bebisrummet på soffan, få låsa dörren och vara ensam medans spillrorna från deras förra familj fick vara upp i varandra.

När den temporära lösningen ordnades och vi skulle kunna sova tillsammans, fanns inte lusten.

Den är borta. Inget bråk eller så, men lusten känns borta.

Då kom tårarna, jag är rädd att vi tappar varandra mitt i allt detta jobbiga.

Om det finns något jag kan göra för att vi inte ska tappa varandra, så lovar jag att jag gör det, bums.

Hur hittar man lusten?

Usch vad rädd jag är, och så tabubelagt det känns att erkänna för sig själv att lusten inte riktigt finns där?

Är det normalt att den svajar?

Jag älskar ju honom sååååå... men ändå vill jag hellre sova själv, vara själv.

Hemska jag...

Ni som har ett tips på lustboosting får gärna delge mig¨- jag är beredd att ta ner månen om det så krävs...

 

ettvanligtliv

23 februari 2012 16:07

Det är normalt att lusten svajjar, speciellt om man går igenom något som drar i en lite. Det betyder inte att du tappar kärleken till honom. Jag tror inte att man kan tvinga tillbaka lusten, den finns där eftersom kärleken finns där i grunden. Man får försöka börja med att vara nära och försöka mötas så gott det går. Resten kommer tillbaka av sig själv. Ta tillvara på tiden ni får när bonusarna inte bor hos er.

Hoppas det känns bättre snart vännen!
Kramar!

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

 

Malin

23 februari 2012 21:17

Alltså det största problemet, som jag ser det, är inte att du just nu vill sova själv (ganska självklart med tanke på situationen, det kommer lösa sig). Det är ett betydligt större problem att han signalerar till skitungen att man inte behöver lyssna på dig.. Du framställs ju faktiskt som en tjatkärring.. när du tar en konflikt med hans store son utan att herr pappa ger dig back-up! Det finns inte en blombukett i världen som kan ändra på det.

Massor av styrkekramar!

 

Cecilia summerar

24 februari 2012 14:45

Du är inte hemsk. Men trött. Och ibland uppgiven. Det tär på hela måendet.
Det är inte underligt att du är utmattad av den svåra situation där du befinner dig. Mitt i din egen längtan ska du styra upp en tillvaro som du inte har valt men måste finna dig i om du ska få ha din älskade vid din sida. Jag är glad att ni har de där samtalen med en utomstående och tror de är till hjälp för er alla.

Varma kramar!

http://cecilia.ekhemmanet.se

 

Annette

24 februari 2012 20:58

Hej!
Du är inte hemsk som känner som du gör men jag tror att han (tonåringen)också känner din ilska. Att skriva att man hatar sin partners barn är väldigt starka ord. Om du känner så mycket hat och ilska över situationen du/ni befinner er i så känner han också av den. Jag känner inte er, vet inte hur ni har det hemma men av det jag läser så kanske ni skulle bli särbo ett tag? Din partner måste ju först och främst se till att kontakten med de barn som redan finns blir bra innan han skaffar fler. Han ska ju trots allt vara en förebild för sina barn. Om han inte kan ta ansvar och ställa krav och visa hur man "uppför sig" (respektera regler, visa respekt-för att få respekt-visa ödmjukhet m m) hur ska då barnen lära sig det? Tonåringar är inte lätta att leva med även om de är ens biologiska, det krävs ett starkt tålamod. Att dessutom "få" en tonåring med "på köpet" när man blir kär i någon måste vara ännu svårare.Glöm inte att tonåringen har det inte heller lätt med att kanske vilja vara "liten" ett tag till samtidigt som omgivning kräver/säger att det är dags att bli vuxen nu. Om man inte har lärt sina barn vilka "regler" som gäller de första 10-15 åren så kan man inte heller begära att de ska lära sig det "över en natt".
Kanske en orsak till att du inte lyckas bli gravid/få gå hela graviditet kan bero på att det är så kaotiskt på hemmaplan.
Hoppas att allt löser sig för er. Jag hoppas att du inte tar alltför illa upp över mitt inlägg. En sak som är viktig som förälder/annan vuxen till en tonåring är att inte glömma hur det själv var att vara tonåring.
Annette

minlangtan

25 februari 2012 10:14

Ingenstans har jag skrivit att jag hatar honom, jag känner hat, jag känner hat mot hela situationen, men in mot honom. Det kan ag bara inte göra...
Särbo är inte aktuellt för oss, vi valde varandra för att dela vardagen ihop, glada helger och sura tisdagar.
Vi får klara upp detta, tillsammans.
Nej, din teori om varför jag inte blir gravid just nu är detta med hemmaplan - är helt fel. Just nu möts inga ägg och spemier ett val vi gjort och då kan ci heller inte förvänta oss en graviditet.

 

Annette

25 februari 2012 16:04

Förlåt om jag har förstått dig fel, men i inlägget innan detta så skriver du att "jag hatar honom". Fel av mig men jag tog för givet att det var sonen du menade eftersom det är mot honom (om jag förstår allt rätt) du känner så mycket ilska.
Vet också att det inte kan bli barn om ägg och spermier inte möts :), förlåt igen.

 

Lena

25 februari 2012 19:10

Håller med Anette i allt.... Klart att barnen känner din , ditt hat mot fadern, eller mot dem själva, eller vilka de nu är! Du stänger in dig, låser in dig i bebisrummet eller åker hem till mamma med snutten i hand och nappen i munnen.Du pratar om universitetslitteratur, Laura Ashleytapeter, Lexingtonkuddar, Herregud..Tror du att du är så mycket bättre för att du har dessa attribut? Jorå, jag har barn, flera barn, fina t.o.m med högre utbildning än du och med högre värderingar i ryggsäcken.Glömde jag säga att tre barn var "på köpet" och sen har vi ytterligare två tillsammans! Tonåringar är också ens barn, alldeles underbara barn som snart blir stora. Rebelltiden går över, var så säker! Vet också hur barn blir till... det där med ägg och spermier!

minlangtan

25 februari 2012 22:19

Fy fan vilken oförskämd kommentar.

 

jagvilljagkan

26 februari 2012 19:20

@Lena; vilken tråkig ton du har i din kommentar. Jag insåg inte att utbildning, inredningssmak eller antal barn var grund för tävling?

http://jagvilljagkanjagvagar.wordpress.com

 

lilla jag

5 mars 2012 12:20

Vilka påhopp!!
Ta inte åt dig av alla dumma kommentarer minlängtan!
Kram från mig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...