minlangtan

Direktlänk till inlägg 25 februari 2012

Va faaaaan är det med er anonyma kommenatorer?

Av minlangtan - 25 februari 2012 22:11

Tror ni att ni har rätt att skriva vad ni vill som sårar of hell bara för att ni är anonyma? Tänker ni ens efter en enda gång innan ni tycker på publicera?

 
 
Ingen bild

Annette

26 februari 2012 09:39

Jag har min fulla rätt att skriva vad jag vill/tycker, du gör det ju själv fast det är barn inblandade. Jag vet att detta är DIN blogg men har du gett folk möjlighet att kommentera så får du ju ta att det skrivs saker ibland som du kanske inte tycker om/håller med om. Vore konstigt om du hade en blogg där de som kommenterar alltid håller med dig fast de nog också tycker att allt låter helt kaotiskt. Mitt första inlägg skrev jag efter att ha följt din blogg en längre tid utan några kommentarer. Jag tänkte både hit och dit i flera dagar innan jag lät inlägget bli skrivet och skickat till dig. När du skriver om hat och ilska till barn och hela situationen du befinner dig i så tyckte jag att det kanske var dags. När det du efterlyser i inlägget -nämligen hitta lusten igen-så började jag fundera ännu mer. Lust är en av de känslor som är mest känslig för när det blir "för mycket" runt om en. Man kan inte bara "knäppa" på lusten. Den kommer när man känner sig trygg och lugn igen. Satsa på närhet och ömhet istället just nu så du känner att ni inte glider ifrån varandra.
Säger förlåt igen om du har tagit illa upp över mina inlägg, det har inte varit min mening. Har bara velat att du ska få upp ögonen för hur kanske tonåringen känner ibland, han märker ju också att lillkillen är favoriten (det kan man läsa mellan raderna). DU måste komma ihåg att inga barn har bett om att få bli födda, det är vi vuxna som gör det valet (när det fungerar som man vill). Du skriver att mamman inte kan se att det finns problem på deras hemmaplan och då är det ännu viktigare att pappan tar sitt ansvar men det är också viktigt att du finns där och att ni "jobbar ihop" ang detta. Önskar er lycka till i framtiden.
Annette

 
Anna

Anna

27 februari 2012 09:16

Känner med dig så mycket. Önskar jag kunde ge dig rådet som gör allt bättre.
Jag tror tyvärr att genom att skriva så öppet med asllt du känner, vilket jag tycker är fantastiskt bra, starkt o något som du ska få göra om du vill, utan att en enda människa ska bry sig. Vad ja vet så har du inte bett om någon kommentar liksom.., men som sagt så tror ja inte du kommer igrån att andra ska kommentra det du skriver o tycka till. Det borde inte vara så, men det ÄR så. tyvärr.
Men det är nog ett "val" man gör när man skriver så öppet o inte bloggen är låst. Tyvärr. Ja tycker int det är snällt. En helt annan sak om man ber om kommentarer. Inser nu att ja gör precis så som ja skriver men jag är inte elak iallafall.
kämpa på min längtan. Jag är på din sida. Kram i massor från mig.

http://grodsanskrypin.blogg.se

 
WildaMathilda

WildaMathilda

27 februari 2012 14:29

Nu är det så här: bara för att det finns en MÖJLIGHET att skriva vad man vill i kommentarfälten i öppna bloggar så betyder inte det att man har all rätt i världen att också skriva vad man vill. Inte om man vill behålla sin heder och goda moral i alla fall.
Jag tycker att det är fantastiskt att det finns bloggar som denna där den som bloggar delar med sig av sina tankar, sin livssituation och sina öden. Det är en gåva till alla som läser och det bör så förbli.
Det är så otroligt lätt att sitta och läsa bloggar och döma och tycka men det är inte alltid en bloggare delar med sig av exakt ALLT. Därför tycker jag att det är ganska oförskämt att skriva kommentarer med en ton som "sätter bloggaren på plats" (eller vad man nu vill uppnå med sina elaka kommentarer).
Personligen skulle jag gärna vilja träffa dig, Anette och andra som är "anonyma", i det verkliga livet. Jag skulle vilja sitta på ett kafé och äta en bulle och ta en kaffe ihop med er. Då skulle jag vilja höra era skrivna ord också. Jag skulle vilja höra exakt de ord ni skriver i den ton ni skriver. I det verkliga livet. När ni tittar mig i ögonen. För jag förstår ärligt talat inte poängen i taskiga kommentarer.

Det är så här, läser man en personlig blogg som man stör sig på så kan man sluta läsa istället för att vara otrevlig och visa sin avsaknad av empati. Det är inte svårare än så.
Eller så lär man sig vad empati innebär och lär sig att bygga upp den hos sig själv och återkommer till bloggen när man förstått. Och skriver i en vänligare ton om man vill diskutera något. Så tycker jag.
Att skriva nedlåtande och elaka kommentarer säger faktiskt bara mer om den som skrev den än själva kommentaren i sig.

Så till minläntan vill jag bara säga: tack för att du delar med dig! :o) Du kan alltid ta bort och sedan glömma elaka kommentarer...

Kram

http://ivfdagar.blogspot.com

minlangtan

27 februari 2012 19:35

Tack Wilda Mathilda!
Kram!

 
Ingen bild

Annette

27 februari 2012 15:58

Till er som har haft synpunkter på MINA inlägg så undrar jag om ni har läst ordentligt? Jag har inte på något vis varit mästrande eller dömande i det jag har skrivit och jag kan gärna ses på ett fik och förklara vad jag menar om det nu inte framgick. Varför vi skulle titta varandra i ögonen du och jag Wilda förstår jag inte riktigt, det var ju inte till dig jag skrev detta men det är inga problem. Jag står för det jag har skrivit och jag var hur lugn som helst när jag skrev det också.

Jag ville ge min synpunkt på vad jag läser, att det inte är så lätt att leva med en tonåring (oavsett om det är ett biologiskt barn eller inte. Att det inte är lätt att börja en relation där det redan finns barn (speciellt när man så gärna vill ha barn själv). Att man kanske ska tänka på att (i det här fallet tonåringen) också kan läsa bloggen och undra hur han då skulle känna.
Jag har verkligen inte skrivit nedlåtande kommentarer, inte heller elaka. Då tycker jag nog att bloggaren är elakare i sina inlägg. Jag har inte heller försökt att "sätta någon på plats". Jag har i varje inlägg skrivit att jag inte har menat att göra någon ledsen, det här är hur jag känner när jag läser. När det gäller heder och moral så har i alla fall jag båda i behåll. Dessa tappar jag inte så lätt och speciellt inte när det är barn med i bilden.

Ni andra kan ju inte på fullaste allvar mena att det är ok att skriva att man "hatar" när det gäller ett barn (inte någon annan heller om den personen inte har möjlighet att försvara sig)? att skriva hur han luktar illa osv, usch så kränkande mot tonåringen.


Annette

minlangtan

27 februari 2012 19:28

Vet du Anette, jag har tagit till mig av din kommentar. Men jag kan faktiskt inte tycka att jag är sååå kränkande mot tonåringen.
Detta är min ventil, här namnger jag ingen och ja, jag känner sådana känslor och tror du att jag mår bra av det? Tror du jag är stolt över att känna som jag gör - jag är riktigt förbannad på mig själv att jag inte kan skaka av mig det han säger och jag, låta det rinna av och rice and shine.

Men jag anser mig inte vara kränkande mot honom. Jag kränker honom inte, jag skriver att jag tycker att han är äcklig som inte duschar, och eftersom jag inte kan skicka honom i duschen som jag gör med Bonus, så anser jag mig ha den fulla rätten att skriva det. Däremot skulle jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin säga det till honom. Jag är vuxen, jag ska föregå med gott exempel och här hemma kommer ingenting av mitt negativa fram alls, här biter jag ihop - och anser mig att jag i bloggen kan skriva det jag vill.
Hoppas du förstår vad jag menar...

 
Ingen bild

Lola

27 februari 2012 16:46

Ursäkta, men nu tror jag att WildaMathilda är ute och cyklar. Du skriver ju inte ens under med ditt namn, så kom inte här och mästra!
Kommentarerna publiceras av den som äger bloggen. Vilket betyder att hon/han bestämmer vad vi läsare ska få se.
Min uppfattning är att minlängtan gör det bra som skriver om sina känslor. Det är viktigt att ventilera och kanske ta till sig av de åsikter som kommer från läsare, särskilt när de som i det här fallet bara verkar vilja få minlängtan att se på saken ur en annan synvinkel. Att tänka sig in i tonåringens värld: Mamma och Pappa är skilda. Pappa har en ny flickvän som favoriserar det yngre syskonet, som kanske är mer lätthanterlig. Vem bryr sig om vad tonåringen känner? Är det någon som har frågat honom? Visat intresse för hans värld? Han har inte bett om detta. Han kanske bara vill att familjen ska bli en familj igen, som det var när det var bra.
Om du vill må bättre ska du koncentrera dig på det som är positivt hos tonåringen. Ju fler positiva saker du ser hos honom desto bättre kontakt kommer ni att få. Även om han är sur och ovillig så hör han vad du säger och känner det du känner. Gör ett ärligt försök och skippa alla negativa tankar så lovar jag att det kommer att bli lättare, för er alla.
WildaMathilda har helt rätt i att tonfall inte syns i det skrivna ordet och om du som läser har ett elakt tonfall blir det en elak kommentar men om du har ett förstående tonfall blir kommentaren mer vänlig.
Mitt förslag till dig som läser bloggkommentarer är att läsa dem med känslan att de som skrivit, oftast, vill bloggaren väl.

Lycka till Minlängtan. Du ska se att allt ordnar sig till det bästa, för det är du värd.
/*Lola

minlangtan

27 februari 2012 19:31

Vet du Lola, jag har frågat honom vad han vill, om han fick bestämma, hur han vill ha det. Jag har gjort allt det man ska.
Jag favoriserar ingen.
Bonus kom in i mitt liv för 3 år sedan. Store Sonen kom in för en månad sedan, det är klart att Bonus ligger mig närmare i hjärtat, däremot är det ingenting som syns här. Bloggen är min ventil, men i verkligheten favoriserar jag ingen.
Så nog bryr jag mig vad han tycker...

 
Ingen bild

Annette

27 februari 2012 19:53

Hej igen!
Jag tror inte att du mår bra av att känna som du gör, jag har full förståelse för att det måste vara jättejobbigt att vara i den sits du är-jag avundas dig verkligen inte. Jag tycker inte heller att du ska försöka skaka av dig det han säger eller gör för då blir det ju lite som med strutsen-som bara stoppar huvudet i sanden och låtsas som ingenting- det mår ingen bra av.
Men jag vet också att barn har en otrolig förmåga att "känna av" när man är arg eller ledsen eller bara reserverad av någon anledning och då brukar det kunna visa sig på ett "annorlunda" sätt . Finns det inget sätt du kan närma dig honom? Något intresse han har som du skulle kunna spinna vidare på? Du får bara inte ge upp, för det vinner ingen något på men jag tror att det är jätteviktigt att du och pappan kan prata med varandra och håller en enad front mot vad som ska gälla hemma hos er. Man kan inte ha en förälder som säger ja när den andre har sagt nej, man måste hålla ihop (även om man kan kanske inte är överens) inför barnen annars lär de sig snabbt att man kan få som man vill.
Hoppas verkligen att det ska lösa sig till det bästa för er. Jag har verkligen inte menat att vara mästrande eller nedlåtande och jag ber om ursäkt om du har upplevt det så. Lite synd att andra lägger sig i mina inlägg till dig men så är det ju när man kommenterar hos någon.
Önskar er lycka till på alla plan i livet och att du snart kan få känna lugn och må bra.
Annette

minlangtan

27 februari 2012 20:12

Du har många poänger i det du skriver, så är det!
Jag försöker och det går framåt. Förra söndagen efter utbrottet hade vi en jättefin kväll, respekt från båda håll.
Jag är lite dålig på att dra ett streck och gå vidare...
Jag tror absolut att han förstår/ser/känner att jag är ledsen och besviken, för ilskan visar jag inte på annat än bloggen...

Som sagt, inga hard feelings.

 
Ingen bild

Helena 57 år

6 april 2012 07:57

Jag är en gammal farmor och har både frånskilda barn och barn som är plastföräldrar som det heter nu för tiden. Jag förstår mycket väl hur tufft det är att vara det sistnämnda. Jag läser mellan raderna och inser att du gör en god insats och vill det bästa för barnen. Att vara tonårsförälder kan vara väldigt tufft och plastföräldrar har en särskilt jobbig situation. Lycka till och till alla som skriver inlägg så vill jag påminna om att såväl små som stora människor är mjuka.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av minlangtan - 17 mars 2019 20:50

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Av minlangtan - 15 juni 2017 10:27

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Av minlangtan - 13 juni 2017 16:57

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Av minlangtan - 12 juni 2017 07:13

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

Av minlangtan - 11 juni 2017 04:16

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards