När Bonus kom in i mitt liv så gjorde han det med buller & bång. Vi fann varandra direkt. Eller jag kanske ska säga att det var jag som kom in i hans liv, för jag flyttade in till honom och hans fina pappa.

Ett relativt litet barn som var nyfiken på mig.

Aldrig någonsin försökte jag vara hans mamma, hon finns i allra högsta grad och är säkert den bästa för honom.

Jag lade en lapp i min plånbok som ligger kvar där med mitt mantra, min roll som jag kände att jag hade svårt att hitta. "Mitt mål är inte att bli en ny mamma för Bonus, mitt mål är att vara en viktig vuxen för honom"

Vid det har jag stått fast och kvar. Jag är idag en viktig vuxen för honom. Vi älskar varandra.

Visst kan vi driva varandra till vansinne, men visst älskar jag honom, högt och lågt. 

Han sökte mycket kärlek hos mig, närhet och omsorg. Det var svårt. Jag är inte bangen att söka hjälp, jag vill göra rätt. Jag fick många tips för anknytning och visst gick det galant. Vi badade, lekte kroppsnära lekar, kramades och badade hud mot hud lite till.

Idag står jag här, med en puss från Bonus som fortfarande snoosar sig kvar på min kind, med en tonåring i huset. Och jag står handfallen. 

Jag kan inte knyta an och jag skäms enormt för det.

Bonus har förtjänat mitt förtroende, vi köpte inte varandra första dagen, det fick ta tid, men rent biologiskt så tror jag att det var lättare för mig att knyta an till ett mindre barn.

Jag känner att mina känslor är tabu, väldigt få som skriver om de.

Måste man älska all time?

Kommer kärleken överhuvudtaget att komma?

Vad gör jag om den inte kommer?'

Jag brottas med dessa tankar och jag är allt annat än stolt faktiskt.

Inom bloggvärlden pratar vi om hur svårt det är att knyta an till exempelvis adoptivbarn, och då är det inte tabu. Då kräver vi inte rosa moln från början.

Även om jag försöker att skriva från hjärtat, rakt och ärligt, så är det klart att en hel del utelämnas.

Saker som hot och rädsla.

Att känna rädsla och att känna sig hotad, i sitt egna hem, av en person man ska älska.

Kan det göra att det helt enkelt är svårare att acceptera någon annan?

Ikväll har ord som elak och kränkande etsat sig fast i min hjärna. Jag har svårt att se mig som det och de orden träffar exakt där det gör som ondast, ni vet den där klumpen i magen och känslan innan tårarna är ett faktum, då man biter ihop läpparna och tar ett djupt andetag.

Framstår jag som kränkande och elak?

Skriver jag ingenting om hur bra barnen har det, hur stora uppoffringar jag gör, med glädje?

Förmodligen har jag närmat mig någonting som är tabu och jag inser mer och mer att detta är oerhört känsligt...

Tack finaste älskling för att du inte gör det svårare för mig genom att utesluta mig. Tack för att du är den där vallhunden jag ibland avskyr, tack för att du låter mig få vara en del av er, för att du varje dag påminner mig om att vårt barn kommer - för jag behöver få bli hel... få ge av den kärleken som finns...

 

ettvanligtliv

29 februari 2012 13:13

Det är helt annat att försöka knyta an till en människa som redan är på god väg att bli vuxem, trots att hans handlingar inte visar det direkt. Barn är lättsamma och mottagliga för kärlek och förändring, en tonåring är redan van vid vissa saker och när han inte varit i närheten av er på detta sätt förut tycker jag inte alls att det är konstigt att det krockar. Man måste inte älska lika villkortlöst. Du visar att du bryr dig genom att finnas där och engagera dig. Du gör ett fantastiskt jobb!

Kramar <3!!

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

 

Varjehjärta

29 februari 2012 13:42

Håller med föregående talare - du har inget tvång att älska denna människa! Sitsen som du/ni är i verkar minst sagt jobbig och orolig. Jag tycker du gör ett väldigt bra jobb som visar att du finns bland dem allihopa! Kan inte vara lätt att slitas mellan kärlek till mannen och lillbonusen och ilskan över situationen med storbonusen.

Jag beundrar dej och ditt mod och ja det är lite tabu att prata om känslor ang andras barn. Man ska helst bara vara en nickedocka som är go och glad om man är tillsammans med någon som har barn. Man får inte tycka illa om dem för då kommer ett gäng ilska morsor till attack om att DU HAR VALT ETT LIV MED NÅGON SOM HAR BARN och 18 000 utropsstecken!

Ja förvisso. Men för det måste man som vuxen ha chans och möjlighet att kunna säga sin åsikt och kunna samarbeta med de andra vuxna i situationen! Som bonusvuxen har man ändå ett ansvar och man får en roll, inte som mamma eller pappa, men man är en vuxenroll som har stor betydelse för barnen.

Jag tror och hoppas att det du kämpar med och gör kommer få ett positivt slut! Att det ordnar till sig och att det blir harmoni i tillvaron. Ta vara på varandra!
Kram!

http://www.varvagtillenkotte.blogspot.com

 

Stina

29 februari 2012 19:38

Till er som inte känner MinLängtan: Har nu "läst ikapp" här på bloggen och ögnat igenom de senaste inläggen och kommentarerna. För vad det är värt, så vill jag (som känner till mer än det som skrivs här i bloggen) understryka att MinLängtan gör allt som står i hennes makt för att vara en klok vuxen i denna situation... och hon gör det med bravur!!! Jag, som själv lever i en relation där det ingick flera bonusbarn och där det också kommit en gemensam avkomma, kan vittna om hennes ENORMA engagemang...som är något utöver det vanliga. Jag kan också intyga att den situation hon har "fått på köpet" är allt annat än normal eller enkel, det finns en problematik och grus i maskineriet sen tidigare...mycket har dock "rättats till" tack vare henne! Hatten av och styrkekramar, Stina ♥

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...