Idag är det tre år sedan vi möttes för första gången, sedan dess har det varit vi mot världen.

Imorse när Bonus vaknade klockan 5 med sin så glada stämning att det äntligen är morgon, så kröp jag närmare Kärleken, kröp in under hans täcke, snusade honom på halsen, där mitt huvud har en given plats.

Jag viskade tyst i hans öra.

Tack Hjärtat, för tre år tillsammans...

Han svarade genom en kyss och några vackra ord, även dom väldigt få, men oerhört innehållsrika.

Fina, innerliga välmenade ord, så få men så ljuva att de landade direkt i mitt hjärta.

Det är vi, igår, idag och imorgon.

När vi låg där och hörde Bonus slamra på sitt rum så kom naturligtvis, som så många andra gånger tanken på det jag saknar mest - att få bli mamma.

Må nästa tre år innehålla den för mig så viktiga pusselbiten - att få bli mamma...