Det är jobbigt just nu. 

Låt inte det jobbiga ta i från oss varandra, vår kärlek är så fin, låt oss orka - båda två. Låt oss inte tappa varandra, snälla...

Vi tycker samma - vi har "bara" olika sätt att nå målet, kommunikationen med modern har börjat fungera mellan dom, låt det fortsätta. Låt mig inte tappa hoppet. Låt mig hänga kvar, rida ut stormen, för det stormar nu, stormar som faaaan.

Lusten vacklar, jag blir rädd, jag vet vad tappad lust kan leda till. Är jag mer rädd än ledsen? 

Idag har jag legat i sängen hela fina dagen och gråtit, både ensam och på Kärlekens bröst.

Anledningarna är många, men jag trodde aldrig att det skulle vara så här svårt att leva i en styvfamilj. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna som jag gör, att förvandlas till en elak och bits kvinna som bara ser problem hos Store Sonen.

Jag förstår att han märker av vår stämning, det fattar jag, för den är ansträngd, men jag funderar också på vilket ansvar han har? För ansvar måste han börja känna...

Igår försvann han och var borta med faderns skoter från 14.45 och kom hem strax efter midnatt. Hela familjens planer för kvällen var bara att stryka. Bonus blev orolig, pappan förbannad och jag ledsen - för detta är bara toppen av ett isberg, där det inte finns någon som helst hänsyn eller respekt till andra i familjen.

Jag har så svårt att lita på, bygga upp något när han gång på gång bryter ett förtroende.

Jag tror att alla har ett ansvar för förtroendet oavsett hur gammal man är. 

När saken sedan skulle tas upp i morse om den brytna överenskommelsen, mellan far och son, så åkte ett stycke vedträ genom min fotovägg, och ramarna gick sönder och glaset sprack. Bonus blev mest ledsen över att det var det fina kortet på vår första semester som gick sönder, jag blev förbannad över hela sitationen och sedan kom rädslan och sorgen över att det är så här vi lever.

Nu är det en vecka till vi ses igen. En vecka som ska fyllas med handledningsbesök hos kommunen.

En vecka där vi ska försöka ägna oss åt varandra, men hur gör man det schemalagt, det kan man ju inte?!

Jag är ledsen och jag är arg... det blir till hemska känslor kring mig själv, att jag inte vill känna som jag gör.

Kärleken är ledsen och Kärleken är arg, men kärleken till hans son är villkorslös och han kommer alltid att vara välkommen hos oss, det förstår jag, det är varje föräldrars lott, att älska sina barn villkorslöst.

Jag känner mig grym som inte kan tycka om, jag kan inte ens sluta att vara arg och ledsen...

Jag är så rädd att vi tappar varandra, det fina i vårt liv som snart ska få börja.

Få gifta sig, få bli mamma, få en familj...

Jag får inte ge upp... FÅR INTE... FÅR INTE.