Idag var det dags för föräldramottagning, dit jag vände mig i januari för att få ett allmänt bollplank efter att ha sett i den lokala dagstidningen att det annonserades efter grupper med bonusföräldrar.

Jag fick en snabb tid, jag gick dit ensam, för att prata om hur jag ska förhålla mig till främst Bonus som ger mig ett väldigt stort förtroende.

Redan gång två hade den Store Sonen dykt upp och samtalen ändrade karaktär.

Vi gick tillsammans.

Imorse var det dags igen. Idag kom orden från kvinnan som håller i samtalen. "Ni kommer inte att klara av detta på egen hand" när vi berättade om de senaste dagarnas händelser.

Då hon är skyldig att upprätta en anmälan och kontakt med socialtjänsten då det finns tecken på att barn far illa eller att det finns andra i familjen som mår illa.

Det känns skönt att det är någon annan än jag som gör någonting konstruktivt just nu.

Men det känns fortfarande lika overkligt att det finns två personer, två föräldrar som står helt handlingsförlamade när deras son förstör så mycket i omgivning.

Inte bara materiell förstörelse, nu är också vårt förhållande på väg att förstöras - och jag vill inte låta honom lyckas. Jag måste hålla i, hålla ut... ett litet tag till.

Jag vet inte om jag orkar, jag vet inte om jag klarar av det - men jag måste försöka.