Det är alltid mycket lättare att hantera hur man agerar om man vet anledningen till det.

Min avsaknad av lust har skrämt skiten ur mig, ursäkta orden, men jag blev livrädd när jag märkte att jag hellre sover själv, inte vill ha närhet av han jag älskar mest.

Jag visste inte vad det berodde på och om man inte vet det, då vet man hellre inte vad man ska göra åt det.

Idag var det samtalskontaktsdags i grannstaden. Äntligen! Min fina kontakt har varit tjänstledig i tre månader, när jag behövde henne som bäst.

Idag var det dags igen.

Tårarna sprutade på mig och jag kände mig i botten och eländig.

När timmen var över kunde hon ge mig anledningen till att jag känner olust till honom jag älskar mest, till honom jag vill dela resten av mitt liv med, till honom som jag känner mig som mest trygg med.

"Men det är ju inte så himla konstigt, du ser xx´s (min sambo) som en pappa som han inte fått vara, och du ser alla hans tillkortakommanden. Han gör dig besviken i sin fadersroll"

Så sant så sant...

Sen kom receptet. "Nu när ni är barnfria i helgen, skippa allt vad fadersroll är och fokusera på det ni gjorde när ni träffades. Bort med alla pappabilder och bli xx och xx - utan barn"

Hon har så rätt och jag drog en lättnads suck, äntligen förstår jag varför jag har tappat lusten. Om jag inte förstår mitt agerande så får jag panik. Jag är ju besviken på honom, för det är jag, men jag är besviken på honom i sin fadersroll. Han är ju fortfarande mannen jag vill leva med.

Dags för mig att spola tillbaka 3 år och bjuda till i helgen... Jag vill ingenting annat än att få känna lust igen.

Vad helgen ska bestå av får vi se ingenting planerat. Har ni något bra tips så tas det tacksamt emot...

Tack för alla fina kommentarer, ni är bäst!