... jag blev slagen av min sambos barn. Det största tabu som finns, möjligtvis är tabun ännu större att jag just nu inte klarar att hantera mina känslor i detta.

Ilska och hat dominerar...

Den 12 mars, dagen min sambo inte kommer att glömma. Dagen då han äntligen insåg att hans Store Son mår så dåligt att han måste ta professionell hjälp. Något jag sett i nära tre års tid.

Slaget in i garderobsdörrarna gör inte mest ont. Det som gör mest ont i denna nattsvarta tillvaro är att det jag kämpat för i så många år, genom påtryckningar till skola, socialtjänst, skolhälsovård mm - fick mig att framstå som en ond elak människa, någon som ville någon illa. 

Jag gjorde det av en enda anledning, att det vi såg igår, aldrig skulle behöva hända. Att en ung man mår så dåligt att han blir kapabel till vad som helst.

Då blundade alla, mor och far såg inte. Ingen ville se. Jag såg och jag ser.

Nu ser även mor och far.

Jag har hjälpt, stöttat, dragit upp, puttat på, dragit lite till, stöttat ännu mer - allt för att min sambo ska orka ta sig igenom dit han är idag. Ett umgänge med sina två barn.

Så sent som i natt klockan fyra viskade han i mitt öra.

- Tack för att du får mig att orka och tack för att du gör så att det idag finns två barn i huset, två barn som är mina och som jag kämpat för. Utan dig hade det aldrig gått.

Jag har två val. Idag är jag hemma och sorterar mina tankar som är helt upp & ner.

Det första valet är att lämna. Lämna den jag älskar mest. Tanken på det får mig att må illa, gripas av panik. Jag kan inte lämna den jag älskar mest. Vår framtid - ska den bara lämnas?

Nu när jag skriver det så rinner tårarna. Vår tid skulle ju komma?

Det andra är att stå kvar. Just nu känns även det främmande, leva i detta helvete. Lusten är borta, förtroendet är borta. Det enda som finns är viljan, från oss båda att det ska bli bra. Räcker viljan?

Idag är det fart, idag kontaktas socialtjänst och BUP. Mor och far, nu finns inte jag med som stöttar på. Sveket från dom är enormt. Jag ville jobba proaktivit, jag såg tendenser till detta för länge sedan. Detta hade inte behövt hända.

Tankarna snurrar, jag måste sortera och jag måste få tid. Vad jag än väljer så känns det som en förlust. Jag har ingenting att gå tillbaka till. Jag gav upp mitt liv för den finaste person jag träffat, vi skapade nya drömmar, nya möjligheter, något som skulle bli vårat...

Varför kan jag inte ge min sambo möjlighet att reda ut detta, nu när han är på gång? Nu när alla telefonnummer tagits fram, kontakter har tagits?

Varför litar jag inte på att han grejar det?

Så många är de gånger som jag tagit kontakter, ordnat fixat och donat. Så snart det kommit lite motstånd, då ger han upp, samtalen med sakkunniga har då blivit "totalt värdelösa".

Det är bara så svårt att känna en gnutta tillit, och utan tillit finns inte mycket att falla tillbaka på.

Idag är jag hemma från jobbet och jag mår skit helt enkelt.

Min sambo behöver mig mer än någonsin när hans son nu klart och tydligt berättat att han inte mår bra. Jag orkar inte dra mer, jag känner ett svek.

Vem drar honom nu när jag inte orkar?

Jag gjorde ett försök att lämna över lite av stödet till hans syster, en mycket klok kvinna som kan ringa och fråga, ligga på och bry sig, för nu orkar inte jag, jag är slut och jag hoppas att det inte är VI som är slut...