Jag känner mig överflödig - det femte hjulet.

Det har varit en tung vecka efter det som inträffade i måndags. Jag trivs inte med mig själv som rollen i "pappas nya sambo".

Känslan består av att jag känner att vi inte drar åt samma håll, men att det ju inte är mina barn vilket gör att det inte är jag som har det huvudsakliga ansvaret över barnens uppfostran. Detta trots att det är under mitt tak som de bor och under mitt tak som konsekvenserna av handlandet, eller icke-handlandet kanske är bättre ord, utspelar sig.

Det är ju så uppenbart, det är inte mina barn. Punkt. 

Känslan av 3 mot 1 är stark. Då ska det tilläggas att min sambo aldrig spelar ut det, hans högsta önskan är att det vore vi 4 mot resten av världen, han önskar ingenting hellre än det. 

Jag känner mig sällan bekväm i mitt egna hem numera. En hemsk känsla att känna och en hemsk tanke att tänka. Jag drömmer ofta om hur jag skulle ha tagit för mig mer om det där lilla pyret fanns, hur jag då skulle ställa de krav som jag idag inte känner att jag har mandat att ställa. Att det då skulle bli väldigt klart att det inte är okej att smälla med dörrarna på nätterna eller att det då inte alls är så himla klart att alla pappas pengar skall gå till något som jag inte tycker att Store Sonen förtjänar.

Jag äger tanken, och det finns egentligen ingenting som talar för att jag inte får säga det idag, men jag känner mig inte bekväm i det. 

Igår var känslan av det femte hjulet så tydligt. Pojkarna skulle åka i väg till en nöjeshall som vi har här i staden, gocart och paintball stod på agendan. Ingen aktivitet för mig, och jag glädjer mig åt att det finns något som de kan göra tillsammans. 

Det ska tilläggas att min sambo verkligen ville att jag skulle följa med, men det är verkligen inte min grej och jag tyckte att det var bra att de fick lite tid tillsammans, far och söner.

Men sedan är man bara människa och ajaj vad det kändes i hjärtat att jag inte ingick i deras aktivitet. Tänk om pyret hade funnits, allt roligt vi hade kunnat göra tillsammans när resten av familjen roade sig.

Jag fattade telefonluren och ringde till mamma och tårarna bara sprutade. Jag känner mig så ensam.

Det tog inte många minuter innan min sambo kommer in till mig i sängen där jag ligger och tar hand om min ensamhet.

Jag har inte sagt något, jag har inte visat känslorna över att vara det femte hjulet för honom.

Han skedar om mig och lägger sig tätt tätt och viskar i mitt öra att han ser att jag känner mig utanför och ensam. Han ser längtan i mig och där vi ligger tillsammans påminner vi varandra om att fortsätta kämpa, för en dag ska jag få min familj, så är det bara - det måste bli vår tur...