Fick en telefontid med KK idag. 

Progesteronet, som också har en betydelse för en graviditet var också i underkant vilket gör att man tillsammans med mina lymfkörtlar inte har de bästa förutsättningar för en graviditet. 

Vid alla mina graviditeters början så sväller mina lymfkörtlar i ljumsken och kroppen kämpar mot det främmande föremål som finns i min kropp. Det känns helt absurt, något jag längtar så enormt efter, ratar min kropp.

Man ger inget större hopp helt enkelt.

Läkaren sa att TF får lägga upp en behandlingsplan så snart vi känner oss redo att öppna fabriken igen.

På frågan om IVF kommer vara vår enda räddning så var svaret att våra problem enklast kan lösas med hjälp av IVF, för då kan man medicinera mig på bättre sätt.

Det känns så jävla skit helt enkelt.

När jag kom hem från jobbet bröt jag ihop. I soffan satt pappa med varsinn son på varsinn sida. Det var som en kniv i hjärtat. Jag känner mig så redo att ge oss en familj. Jag vill ingenting hellre än att få bli mamma, jag vill inte längre bara ha skyldigheter i mitt hem.

Jag sliter och det gör så in i helvete ont.

Den tröst som finns just nu är Bonus, fastän jag inte försöker visa mina tårar så känner han på sig, han kramar vi gosar och jag stryker honom på den lilla goa magen. Jag vet att han känner att jag älskar honom, något helt otroligt vilken kärlek det finns.

Som lök på laxen så ligger min svärmor för döden. Vi har vakat i två dagar och utgången är oviss. 

När jag tänkt på vår framtid, så har hon varit en naturlig del av den. Hon skulle bli blöt i ögonen när vi ska gifta oss och hon skulle få ett litet sladdisbarnbarn, men verkligheten ville annat och nu går hon en kamp mot döden.

Jag önskar att jag vore ett bättre stöd för min Kärlek, men jag känner mig otillräcklig även där.

Han säger dock att jag är fullt tillräckligt genom att bara finnas, men jag vill så mycket mer...

I skrivande stund är Store Son och far på utvecklingssamtal. Jag och Bonus är hemma och ska baka äppelkaka. Vi kramas och vi skrattar, han får mig att leva här och nu... när livet känns så jävla skit...