Idag var det dags för föräldramottagning, dit jag vände mig i januari för att få ett allmänt bollplank efter att ha sett i den lokala dagstidningen att det annonserades efter grupper med bonusföräldrar.

Jag fick en snabb tid, jag gick dit ensam, för att prata om hur jag ska förhålla mig till främst Bonus som ger mig ett väldigt stort förtroende.

Redan gång två hade den Store Sonen dykt upp och samtalen ändrade karaktär.

Vi gick tillsammans.

Imorse var det dags igen. Idag kom orden från kvinnan som håller i samtalen. "Ni kommer inte att klara av detta på egen hand" när vi berättade om de senaste dagarnas händelser.

Då hon är skyldig att upprätta en anmälan och kontakt med socialtjänsten då det finns tecken på att barn far illa eller att det finns andra i familjen som mår illa.

Det känns skönt att det är någon annan än jag som gör någonting konstruktivt just nu.

Men det känns fortfarande lika overkligt att det finns två personer, två föräldrar som står helt handlingsförlamade när deras son förstör så mycket i omgivning.

Inte bara materiell förstörelse, nu är också vårt förhållande på väg att förstöras - och jag vill inte låta honom lyckas. Jag måste hålla i, hålla ut... ett litet tag till.

Jag vet inte om jag orkar, jag vet inte om jag klarar av det - men jag måste försöka.

Det är jobbigt just nu. 

Låt inte det jobbiga ta i från oss varandra, vår kärlek är så fin, låt oss orka - båda två. Låt oss inte tappa varandra, snälla...

Vi tycker samma - vi har "bara" olika sätt att nå målet, kommunikationen med modern har börjat fungera mellan dom, låt det fortsätta. Låt mig inte tappa hoppet. Låt mig hänga kvar, rida ut stormen, för det stormar nu, stormar som faaaan.

Lusten vacklar, jag blir rädd, jag vet vad tappad lust kan leda till. Är jag mer rädd än ledsen? 

Idag har jag legat i sängen hela fina dagen och gråtit, både ensam och på Kärlekens bröst.

Anledningarna är många, men jag trodde aldrig att det skulle vara så här svårt att leva i en styvfamilj. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna som jag gör, att förvandlas till en elak och bits kvinna som bara ser problem hos Store Sonen.

Jag förstår att han märker av vår stämning, det fattar jag, för den är ansträngd, men jag funderar också på vilket ansvar han har? För ansvar måste han börja känna...

Igår försvann han och var borta med faderns skoter från 14.45 och kom hem strax efter midnatt. Hela familjens planer för kvällen var bara att stryka. Bonus blev orolig, pappan förbannad och jag ledsen - för detta är bara toppen av ett isberg, där det inte finns någon som helst hänsyn eller respekt till andra i familjen.

Jag har så svårt att lita på, bygga upp något när han gång på gång bryter ett förtroende.

Jag tror att alla har ett ansvar för förtroendet oavsett hur gammal man är. 

När saken sedan skulle tas upp i morse om den brytna överenskommelsen, mellan far och son, så åkte ett stycke vedträ genom min fotovägg, och ramarna gick sönder och glaset sprack. Bonus blev mest ledsen över att det var det fina kortet på vår första semester som gick sönder, jag blev förbannad över hela sitationen och sedan kom rädslan och sorgen över att det är så här vi lever.

Nu är det en vecka till vi ses igen. En vecka som ska fyllas med handledningsbesök hos kommunen.

En vecka där vi ska försöka ägna oss åt varandra, men hur gör man det schemalagt, det kan man ju inte?!

Jag är ledsen och jag är arg... det blir till hemska känslor kring mig själv, att jag inte vill känna som jag gör.

Kärleken är ledsen och Kärleken är arg, men kärleken till hans son är villkorslös och han kommer alltid att vara välkommen hos oss, det förstår jag, det är varje föräldrars lott, att älska sina barn villkorslöst.

Jag känner mig grym som inte kan tycka om, jag kan inte ens sluta att vara arg och ledsen...

Jag är så rädd att vi tappar varandra, det fina i vårt liv som snart ska få börja.

Få gifta sig, få bli mamma, få en familj...

Jag får inte ge upp... FÅR INTE... FÅR INTE. 

Idag är det tre år sedan vi möttes för första gången, sedan dess har det varit vi mot världen.

Imorse när Bonus vaknade klockan 5 med sin så glada stämning att det äntligen är morgon, så kröp jag närmare Kärleken, kröp in under hans täcke, snusade honom på halsen, där mitt huvud har en given plats.

Jag viskade tyst i hans öra.

Tack Hjärtat, för tre år tillsammans...

Han svarade genom en kyss och några vackra ord, även dom väldigt få, men oerhört innehållsrika.

Fina, innerliga välmenade ord, så få men så ljuva att de landade direkt i mitt hjärta.

Det är vi, igår, idag och imorgon.

När vi låg där och hörde Bonus slamra på sitt rum så kom naturligtvis, som så många andra gånger tanken på det jag saknar mest - att få bli mamma.

Må nästa tre år innehålla den för mig så viktiga pusselbiten - att få bli mamma...