Jag har ingen egentlig lust att skriva, men jag vet att det är skönt att gå tillbaka och se tillbaka på den tid som varit.

I helgen läste jag mig igenom hela april 2011, alltså för ett års sedan. Så mycket hopp, så mycket lättnad och så stora framtidsplaner.

Vi har det tungt och jag vill knappt skriva om det, ännu mindre prata om det - av skam. Jag vill att vi ska ha det bra, att vi ska vara lyckliga, att det ska pirra och fnittras, mysas och älskas. Vi är inte där nu. Vi har varandra och vi är medvetna om att vi inte har den bästa tiden i vårt förhållande just nu och ja, jag skäms över det.

Hur kunde det bli så här?

Med handen på hjärtat så har vi alldeles för många saker som vi brottas med på varsitt håll, som gör att den psykiska stressen vi lever i är omänsklig. Det vore väl konstigt om det inte tog sig uttryck i någonting.

Jag skäms för det men jag försöker välja livet i varje minut, att hitta något att glädjas för och se fram emot.

Jag tycker att jag gör det bra.

Det som fick bägaren att rinna över i vintras var att den store sonen kom från ovan och hela tillvaron hos oss möblerades om, inte bara bokstavligt.

Jag hade landat i tron och vetskapen om att det bli vi tre nu, jag, sambon och Bonus.

Nu är vi fyra och jag må vara en ytterst bitter människa som ännu inte landat i den tanken ännu, som att jag på något vis inte vill acceptera att det är så det blir just nu.

Förra veckan var en hemsk vecka. Det var många tårar och det blev många nätter i soffan. Inte av ovänskap, utan för att jag behöver få vara själv.

Jag fick höra att min sambo inte vill att vi ska gå till den person på kommunen som varit vårt bollplank.

Han vill att vi reder ut detta själv, så som alla andra som han uttrycker det.

Därmed var det punkt.

Som jag kämpat genom dessa instanser för att han inte bara ska få träffa sina barn 8 timmar varannan vecka, kämpat i motvind, för den jag älskat. Jag har sett den förtvivlan som bodde i honom, en pappas längtan och sorg över sina barn. När han inte orkade, då orkade jag - så som kärlek ska vara.

Nu när jag anser att vi behöver det stödet, vi två, man och kvinna med en framtid ihop, då är det stopp - det ska lösas själv. Det känns fel, vi kan inte lösa detta själv, så som många sagt till oss. Men man är två om man ska dansa, annars blir det ingen dans.

Så tiden avbokades... och än så länge har vi inte fortsatt att prata om det.

Är detta lösningen - eller början på det destruktiva?

Jag fick i förra veckan även höra att mina åsikter om hans barn betonar straff i form av restriktioner mycket mer än att muntra upp med materiella ting. Det sved och törnen har inte riktigt lämnat hjärtat ännu.

Det åks på möten i parti och minut, extra insatta skolmöten då den store sonen inte har tillräckliga betyg för att få fortsätta till gymnasiet i höst.

Under fem veckor, har fyra av dessa veckor innehållit möten där krisplaner diskuteras med mamma, pappa och son tillsammans med skolan. Timmar efter har man skitit i det och vardagen har återgått till att få fulla veckopengen och få sitta med datorerna hela kvällen och inte ägna skolboken en tanke och ännu mindre en handling.

För mig brinner det när jag ser det. I min värld så ska ingenting av detta tillåtas när man käftar mot lärare som måste ringa hem för att en förälder ska ta tag i det och skiter i överenskomna planer - där alla vill mot samma mål, att han ska få möjlighet att söka gymnasium i nästa år.

Jag fick höra att jag endast vill straffa sonen genom att låta honom inte få full veckopeng, inte hålla på med datorn så länge inlämningsuppgifter och prov förberetts. Jag tyckte också att man kanske inte ska få gå på fritidsgården när man ljugit sin pappa i ansiktet och sagt att man varit hos "Pelle" och sovit över, och när pappan ringde dit, så fanns där ingen son, eller någon förälder som ens hört ett knyst om någon som skulle sova över.

Jag trodde att mina värderingar var sunda, att det var varje vuxen persons skyldighet att lära ett barn vad livet är och hur man handskas genom det.

Klantar jag mig på jobbet, så får jag inte sitta i det spännande projektet osv.

Nej, jag vill bara straffa tydligen, så hemsk är jag, som tycker att det är skillnad på att uppmuntra egenskaper och uttrycka sin besvikelse över att barnet handlat fel. Jag må vara hemsk som tycker att kommentarer som "Du vet att pappa tycker om dig men jag är besviken på dig, jag tycker att du gjorde fel som ljög för mig i natt"

Så nu är det tyst om barnen och vad jag tycker är rätt och fel.

Men jag blir ledsen när jag ställer mig fråga om detta är lösningen, att vara tyst.

Är detta lösningen - eller början på det destrutiva?

Min svärmor ligger på sjukhus. Hon har varit dålig sedan nyår.

En form av cancer som är elak.

Hon har sagt till sina närmaste att cancern är borta, förmodligen för att skydda och inte oroa.

Häxan Surtant (läs jag) vet minsann att så inte är fallet. Den cancern går inte att bota.

Ingen av barnen hade visat något intresse på att få veta hur det egentligen ligger till, bara vilda spekulationer.

Då jag själv anser mig ha vissa kunskaper inom området, så vet jag att mycket är just bara spekulationer och att det alltid är bra att begära ett läkarsamtal och få svar på sina frågor.

Kommer hon att komma hem? Kommer hon att kunna gå igen? Kommer ni att sätta in cellgifter igen?

Inget intresse, bara spekulationer.

Förra lördagen stod jag inte ut och mer eller mindre tvingade sambon att boka läkarsamtalet för att slippa gissa.

Häxan Surtant hade ganska rätt.

Häxan Surtant hade ganska rätt när hon från första början sa att detta är typiska symptom på leukemi också.

I förra veckan var det dags för besök hos svärmor. Dagen innan besöket blev hon av med sin syrgas och var alltså på bättringsvägen. När vi kommer in så är syrgasen på och jag viskar lite försiktigt till min sambo när vi går därifrån om hon blivit sämre den dagen eftersom de satt på syrgasen igen.

Ve och fasa så hemsk jag är som målar fan på väggen.

Så nu blir det tyst även på det planet. Vi pratar inte om svärmor, jag frågar inte och han får sköta sina besök själv.

Är detta lösningen - eller början på slutet?

Mitt i allt detta har mina hcg-värden, körtlar och Metotextrat-behandling diskuterats hos KK. Jag har varit där helt ensam. Det känns inte som att det finns plats för vår framtid i hans liv just nu.

Alla läkarkontakter, som jag tycker varit av värde för att få veta och utreda - har jag skött själv. Visst det är i min kropp det sker, men jag trodde och önskade att detta var något vi gjorde tillsammans. Inte något jag höll för mig själv då det inte visas intresse för annat än den gamla familjen.

Är detta lösningen - eller början på slutet?

Nu när jag sitter här och skriver detta på kontoret så rinner tårarna. Den skrivna texten låter så hård. Sanningen är hård, men vi älskar varandra så oändligt, så starkt.

Vi är inte ovänner, vi kramas och vi finns för varandra, men inom mig så har jag blivit sårad över det som skett.

Jag vet vad svaret på min rubrik är men jag vill inte inse det... Jag vet innerst inne att det är inte är någon lösning att vara så ledsen över att jag nu ska tiga och vara tyst. Jag vet att det är destruktivt att känna den bitterhet jag gör.

Den största av alla sorger är att jag inte känner att vi har något projekt som är vårt just nu, något som är vårat, som vi skapar, något som gör du och jag till oss.

Men om man är man och ser på samma scenario från sitt håll så kan man glatt konstatera när jag torkar mina tårar och saknar att vi gör något som är vårt - att vi visst har något som vi skapar, som är vårt. Vi har ju köpt nya markiser!!! Japp, så lätt var det med det...

 

Anna

17 april 2012 13:57

Du ska absolut inte skämmas! Alla människor går igenom tuffa perioder i sina liv, vi är inte sämre för det. Snart är det din tur att få se det ljusna. Kämpa på!

Kram

http://www.enmammawannabe.blogspot.com

 

Malin

18 april 2012 13:38

Du ska inte skämmas, och du ska inte tiga! Jag blir både förbannad och ledsen för din skull när jag läser det här. Jag tycker att dina värderingar när det gäller barnen är helt riktiga! Den store sonen behöver inte strykas medhårs han behöver ett uppvaknande - hans liv ligger framför honom och han håller på att kasta bort det! Det är allvarligt! Jag förstår att det känns otroligt frustrerande att kämpa i motvind, jag tycker att du gör det helt fantastiskt!

Och jag tror att du har svaret själv... att tiga är inte en lösning.. det kommer inget positivt ur det. Jag tror att din käre sambo skulle behöva ruskas om lite för att vakna upp, det är lätt att hamna i stadier av förnekelse och bortträngning när problemen hopar sig... Men likväl måste man ju ta tag i dem, man kan inte blunda hur länge som helst.

Stå på dig och kämpa på! Du vet var jag finns. Kramar i massor!

 

lilla jag

19 april 2012 15:39

Hmm, svårt när en vill prata och en tiga ihjäl det hela... Kan ni inte kompromissa och ha 1-2 förutbestämda dagar då ni pratar igenom det hela och gör upp en plan för kommande dagar, sen behöver ni inte diskutera det de andra dagarna? Vet iofs inte om det funkar. Men ni kan ju inte bara ignorera det. Jag skulle hålla mig länge länge, för att sen totalexplodera om jag vore du...och det gynnar ju ingen :-/
Finns det ingen annan som kan få din sambo att vakna upp? Hans föräldrar? Syskon? Någon som kan hjälpa dig att få honom att inse behovet av att ni faktiskt måste diskutera om barnen, om livet, om vardagen?
Hoppas att er kärlek övervinner allt det här struliga!!
Styrkekramar

http://minblivandebebis.blogspot.com

 

lilla jag

30 april 2012 19:24

Hur går det? Håller du näsan över vattenytan?
När du får lite blogglust så har du en utmaning inne hos mig (30/4).
Kram

http://minblivandebebis.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...