Tack fina fina ni för omtanken! Jag blir lika glad varje gång det dimper ner en fin kommentar, jag läser den om och om igen. Tack!

För längesedan, när jag var tonåring och på väg till vuxenlivet så hade jag en dröm, som jag då stoppat under kudden och inte tänkt mer på den. Det var att bo på landet, med höns. 

Jag har en dragning för fåglar och tycker att det är så mysigt med fåglar. Någon större djurvän än gemeneman är jag inte, men fåglar har jag varmt i hjärtat.

När livet inte längre bestod av tapas på gräddhyllan i stan med de finaste vinerna och mysigaste kvällarna, utan byttes mot ett barnfamiljsliv på landet - då finns det ju möjlighet för mig att få mina höns.

Och i lördags hämtades dom, 4 värphönor som gick en bättre framtid till mötes och 5 raskycklingar som förhoppningsvis inte bara utvecklas till tuppar, utan att vi i allafall får en eller två hönor.

Jag har hört så mycket om hur mysigt det är med höns och det är det! Jag och Bonus går ut varje morgon och kollar redet, ger mat och nu har vi även börjat släppa ut på frigående. 

Efter två dagar i nya hönshuset är resultatet - fem ägg!

Så nu har jag mina höns och mina ägg, hemägg på landet, och jag behöver inte bekymra mig över slemhinna eller antal - jag får mina hönsägg!

Att skaffa höns var nog det bästa vi gjort i år. Som vi skrattat tillsammans i familjen de senaste dagarna, har vi inte skrattat på evigheter. Underhållning på hög nivå!

Kul att ha något som är vårat och som svetsar samman vår familj.

Ja hur går det annars på fronten att ha Bonusbarn?

Åt helvete är svaret.

Jag mår skit men skillnaden är nu att jag inte funderar så mycket.

När grannar eller släktingar frågar hur det är med barnen så svarar jag att vi inte pratar om det för att vi inte vill bråka mer. Ett trist svar, men så ligger det just nu.

Vi pratar inte om store sonen, jag och min sambo.

Jag har så svårt att acceptera det som sker hos oss, och eftersom jag inte har befogenheter att göra något åt det, så är det bästa just nu att inte prata om det.

Jag orkar inte gråta mer än nödvändigt, för det är många tårar och många nätter på soffan.

Inom kort kommer ett inlägg om känslor kring att känna för bonusbarn, dags att ventilera igen.

Vem vet, kanske kommer det en inlägg om mina små hönor också, eller kycklingar, för sött är det!

Tänk, jag - höns! 

Nu, dags att stryka, barnen åker hem imorgon efter en låååång vecka hos oss - och hur mycket jag än önskar att det hänger randiga kläder i storlek 56 på torkvindan, så hänger det tuffa jeans i storlek 146.

Han är stor nu Bonus...