När jag träffade min sambo så minns jag så tydligt att jag kände mig som en prinsessa, och så älskad. Visst, jag var säkert uppslukad av förälskelse och det där mysiga pirret i magen. 

Osäkerheten, nyheten, utforskandet - bidrog säkert.

Nu står vi här mitt i en familj, med tvätt och storhandling upp över huvudet - och jag saknar den prinsessa jag fick känna mig som.

Jag är av den uppfattningen att man själv har ett stort ansvar för sitt egna mående och jag minns en period vi hade tidigare där jag kände samma sak, då fick jag rådet att tänka på mig själv, tanka kraft där för att inte bli så där beroende av min sambo som jag faktiskt är just nu.

Ögonen vattnas på mig när jag känner att jag saknar att få vara hans för en stund, få all fokus på mig, på oss.

Nu har vi barnen som krånglar, en svärmor som är svårt sjuk och som kräver omsorg och besök var och varannan dag.

Kanske är det så igen- att han inte har mer att ge?

Kanske får jag nöja mig med detta nu...

Men jag saknar honom, jag saknar den prinsessa jag en gång kände mig som.

Igår var jag på bio med middag och efterföljande drink tillsammans med en väninna. Sånt jag gjorde tidigare och sådant jag mår bra av. När jag satt där med vinglaset i min hand så kom det - den där längtan efter honom, han som är mitt allt. Det kändes så gott att få längta, att få det att pirra.

I duschen på kvällen sa jag att jag kände mig så där gossjuk och hade väl hoppats på att vi skulle kunna ligga och mysa på kvällen, så där tätt tätt.

Istället blev det en snabb go´nattpuss och sedan gällde det att stänga ihop ögonen snabbt så att inte tårarna skulle rinna över. 

Jag saknar den där prinsessan jag en gång kände mig som.

När jag säger att jag saknar honom, så får jag alltid samma svar, att han finns här, att han älskar mig och att jag borde veta det vid det här laget. 

Jooop, det vet jag, men jag vill känna det också.

Men jag förstår honom. Vem är jag att skämma bort? En bitterfitta som hugger på allt just nu. Hugger på att jag har svårt att acceptera store sonen, för att försöka få ett samtal, men jag borde veta bättre, borde veta att ett samtal inte är en lösning. Sopa sopa, snabbt under mattan och stoppa ner huvudet i sanden, där är det bäst...

Det gör mig ledsen.

Hur kunde det bli så här?