I min blogg får ni allt mer sällan läsa om ägglossning och gynbesök. Istället får ni läsa om en otrolig frustration över en tillvaro som kvinna i en familj med barn som inte är mina. 

Jag försöker ofta att påminna mig om min roll i det hela, att inte ta över, att inse att jag inte har ansvar över barnen men att jag vill vara en viktig vuxen som föregår med gott exempel. Den balansgången är hårfin.

Jag gör ofta det praktiska hemma, som ökat markant i och med att vi blivit fler i hushållet.

Däremot deltar jag inte i kontakt med skolan i eller i någon som helst kontakt med barnens biologiska mamma.

Jag har tänkt att bjuda er på en serie med helt vanliga situationer hemma hos mig, som gör mig skogstokig och vansinnig av frustration.

Här kommer del 1.

Den store sonen är inget geni direkt, och har alltid haft svårt i skolan. Jag tror egentligen inte att det handlar om att han inte kan, utan snarare att han aldrig behövt anstränga sig. Vi kan nog alla skriva under på att ingen av oss fått in alla glosor per automatik - det finns liksom bara ett sätt - man måste nöta, sitta och träna. 

Multiplikationstabellen likaså, man måste ägna det lite tid för att det ska sitta där.

I fjol blev sonen avstängd från sin skola och fick börja på en annan skola. Den gamla skolan hade då verkligen gjort allt de kunnat, specialpedagoger och kuratorer men sa att det fattas vilja och att han nu skulle behöva byta miljö och komma bort från de vänner som han umgicks med och som han gav dåligt inflytande på.

I årskurs 8 var det endast två godkända betyg, resten icke-godkända.

Nu i 9:an väntar gymnasieval. Då måste kärnämnena vara godkända. Svenska, matematik och engelska.

I skrivande stund är inget av dessa ämnen godkända.

De senaste månaderna har bestått av handlingsplaner och möten in i absurdum. Allt för att få honom att nå godkänt och slippa ett år på individuella programmet.

Vid ett av de senaste mötena så var det min otroligt klyftiga sambo som kom med förslaget att ta bort ett ämne för att få mer tid till att läsa det allra viktigaste kärnämnet svenska. (man kan få komma in på önskat gymnasieprogram om man har icke godkända betyg i matte och engelska, mot att man läser in det på hösten på gymnasieprogrammet, men svenskan måste man ha godkänt i - där finns ingen undanflykt.)

Ämnet som diskuteras att ta bort för att få mer tid till svenska, var SO (samhälle, geografi och historia)

Anledningen till att just det ämnet skulle tas bort var att sonen inte alls hade chans att få godkänt i de ämnena då det inte ens fanns underlag att göra en bedömning på. Prov lämnades in med stora kryss på och lektioner genomfördes inte.

När min sambo kom hem och föreslog detta, så blev jag väldigt förvånad hur en förälder kan resonera så.

Ta bort ett ämne.

Helgen därefter pågick livet som vanligt hos oss. Sonen spelade sitt dataspel hela dygnen och inte en minut lades på skolarbetet. 

Det blev knappast någon extra minut över till svenskan, det blev bara mer tid för dataspeleri. Föräldrarna hade med detta agerande, att ta bort ett ämne, gett honom mer tid till dataspel. Nu behöver han inte anstränga sig för SO´n, men det är knappast mer tid som lagts på svenskan.

Jag hade förstått deras resonemang om att gör att allt för att få gymnasiebehörighet genom att maximera förutsättningarna för svenskan, OM det hade varit så att han verkligen försökt med att kämpa på svenskan.

Hoppas att föräldrar känner att deras plan går som planerat, för igår damp resultatet för senaste svenskaprovet ner.

4,5 p av 145 maximala. Bra jobbat!

I min värld hade det inte blivit en minut dataspel innan det visar sig ett godkänt resultat på svenskan och SO´n hade inte tagits bort innan dess att sonen lagt några minuter av sin fritid på skolan och verkligen försökt.

Är det jag som tänker helt fel?