Det var många dagar sedan nu.

Men jag följer alla era bloggar flera gånger dagligen.

Jag följer de som lyckats och konstaterar att nio månader går fort! Jag följer de som står där på målsnöret och väntar bebis under sommaren, jag följer de mirakel som krossat alla läkarutlåtanden och ändå tagit sig fram.

Hopp hopp hopp är vad allt detta skänker!

Vi står på samma ruta. Jag fantiserar mig tio år fram i tiden och konstaterar då att år 2011 och 2012 var väldigt kämpiga år men att det måste bli lättare, för som vi har det nu så kan vi inte ha det.

Jag biter ihop allt jag har, stampar mig blodig av vrede och uppgivenhet, men också av den största av alla dessa känslor, en enorm längtan efter något som är vårt.

Lille fine Bonus får mig att leva. Vi skrattar, kramas, myser tidiga mornar, stannar hemma från fritidsfrukosten för att äta jorgubbar och mjölk hemma istället - bara han och jag.

Han mjuka fina händer, hans första skolavslutning, första gången han cyklade iväg till en kompis, alla sagostunder, alla berättelser, alla blickar och pussar jag får.

Jag känner något så varmt för denna underbara lilla pojke som borrar sig allt djupare in i mitt hjärta och jag känner en enorm tacksamhet att han finns och väger upp det tunga och svåra som jag har det med den store sonen.

Han som får mig att känna mig som en elak kärring, han som får mig att inte alls tycka om mig själv.

Han som stjäl, slåss, ljuger och är allmänt svår att tycka om.

Det är då Bonus och jag kramar oss fast vid varandra och det är också då Bonus kommer med en blomma eller med en sten eller ritar den finaste av alla teckningar. Han har en otrolig förmåga att läsa av mig.

Bebisfabriken är på paus med de två sista månaderna så vi prickat in ÄL medvetet och ändå har mensen kommit. Det skapar en uppgivenhet och ett behov av att läsa på mer om IVF.

Det är många tankar och jag har tagit ett steg och åter börjat äta Metformin. Om man bortser från första veckan, då jag bodde på toaletten så mår jag så oerhört mycket bättre med Metforminet.

Helt klart har min PCO en påverkan på mitt insulin, det är bara att konstatera.

Sommaren står inför dörren, den sommar jag trodde att jag skulle vara föräldraledig - istället funderar jag på vad jag ska göra av min bonuscheck på dryga 300:- på PoP som går ut i sommar, nu när Bonus klart och tydligt deklarerat att det är färdighandlat där. "Du får vänta till du får en bebis igen"

Japp... känslan består...