Jag vågar knappt skriva något, det känns som att utmana ödet. Varför skulle det gå nu liksom?
Vi befinner oss i skrivande stund på hotell vid Arlanda, imorgon vankas det semester. Bonus och vi, tillsammans med min mamma. Vet ni vilken lycka det är att se hans lycka. Allt är nytt. Tågresan var hans största äventyr, antar att morgondagens flygtur blir en än större upplevelse. Att få se honom skina som en sol, åååh så gott det gör i hjärtat.
Vi ska sola och bada, bara lata oss.

Det är en sån otrolig overklighetskänsla över mig. Jag som fick Primolut Nor utskrivet för att skjuta upp mensen, nu hoppas jag av hela mitt hjärta att allt vad blod heter håller sig borta.
Jag behöver knappast jobba med att inte rusa i väg i tankarna - för jag tror inte ens på det. Mål 1 är helt sonika att förbli blodfri denna vecka och om det skulle gå så långt så vill jag ringa TF och få en tid för VUL. Men det känns hissnande långt borta. Så långt har vi aldrig kommit.

Symptom då, ja, man törs knappt skriva det. Jag blev yr/darrig/illamående på samma gång i eftermiddag. Svårt att sätta fingrarna på vad jag egentligen kände. Men jag känner mig sjuk. Finnen på halsen är där, likt alla gånger ett plus visar sig. Håret är fett och jag känner mig varm och ofräsch. Känner någon igen symptomen?

Det vore väldigt välkommet om detta är ett tecken på att det ska vända nu... Jag måste bara tro att det är så... nu blir det vind i seglen på alla plan! Så är det bara. PUNKT!!!