Tänker mantrat att alla symptom är bra, men eftersom ofostrig graviditet är lurig så är det svårt att glädjas. Vi fortsätter kvällen på toaletten. Fyyy fan...

Jag är ensam hemma. Min sambo är och fiskar. Jag saknar honom så att det gör ont. Givetvis stämde han av om det var okej att han åkte, helst ville han att jag skulle följa med, men husvagnslivet lockar inte just nu.

I vanliga fall hade denna typ av egentid gjort mig gott, men inte nu. Jag känner mig så eländig och då jag är en person som har nära till djupa tankar och gärna faller tillbaka i något sämre tankemönster när sömnen eller hälsan inte är i balans - så kan jag erkänna att det inte var någon bra idé att vara utan honom. Han som jag älskar. Han som jag såg igår där på vägen när jag hämtade upp honom, hans leende, hans kropp som fick det att pirra till hos mig. 

Min mamma satt i bilen tillsammans med mig när vi såg honom komma gåendes mot mig. 

Så fin han är utbrister jag... och det är han. Mitt allt..Utan honom är jag ingenting.

Det är många tankar som snurrar i mig och tyvärr går de åt de dystrare hållen. För när jag är slut i kropp & själ då blir de lätt dystra tankar.

Jag saknar honom så att det gör ont. Med honom hade tankarna som plågat mig hela morgonen inte funnits där. Då hade livet gått på i sin raska fart med alla förberedelser inför kommande barn- och jobbvecka.

Imorgon kommer de. 

Av sommarlovets 8 veckor så har vi haft barnen i 5 veckor. Knappast 50% boende. Det är känsligt att påpeka, känsligt att få det att låta som att dom inte är välkomna till sin egen far.

Välkomna är dom, men jag hänger faktiskt inte alls med i hennes svängningar, mammans alltså.

Hon som aldrig lät honom träffa sina barn. Han som fick träffa Bonus max en dag i månaden. Store Sonen ska vi inte prata om. Nu orkar hon inte, och nu ska de tillsammans ta ansvar.

Jag hänger inte med i alla avstämninar och telefonsamtal, gemensamma planer och möten. 

Hon orkar helt enkelt inte med Store Sonen och då blev det upp till oss att ta över.

Fult gjort, men vi pratar om en son och som förälder är dörren alltid öppen.

Förra veckan fick jag vet att det vore bra om de kom till oss denna vecka och att umgänget rullar på som vanligt från och med nu, fastän hon skulle ha två veckor med dom innan det skulle rulla på igen.

Mina hormoner ligger säkert ovanpå mig och jag känner mig orolig och rädd.

Det var liksom inte så här det skulle kännas att få det där plusset. 

Sanningen säger mig att det imorgon återigen blir bråk och jag blir kallad "din jävla fitta, ge dig för helvete"

Jag vill inte, jag vill inte känna så här.

Jag vill vara lycklig, full av framtidstro och tilltro på min omvärld.

Just nu är det väldigt svårt och jag hoppas att det beror på hormonerna till viss del, för jag känner inte igen mig själv.

Jag var så naiv så att jag trodde att han skulle komma in på gymnasiet och därmed skulle det lugna sig hos oss. Hur kunde jag ens tro det? 

Fanns ju inte ett godkänt så långt ögat kunde nå efter att jag pressat honom på att få se betygen när han envist hänvisade att det var hans ensak.

No way, det är inte bara hans liv som skulle påverkas i höst.

I höst kommer det återigen bli polisbilar och fylla, lögner och stölder.

Den där rädslan jag känner gör mig helt loco faktiskt.

Älskade Sambo, kom hem, krama om mig, torka mina tårar som rinner konstant, håll om mig, men inte för hårt för brösten skriker ajaj, stryk mig på pannan och låt oss vara så starka som vi faktiskt kan vara tillsammans. 

Älskade sambo - KOM!