minlangtan

Alla inlägg den 23 augusti 2012

Av minlangtan - 23 augusti 2012 18:24

Nu är jag hemma, det är över. Sorgen är så mycket värre och större än jag någonsin kunde tro. 

Sorgen blev tudelad. Sorgen över det barn som inte kom och sorgen över att jag fick genomgå detta själv, utan att min sambo var med mig. Med det konstaterande följer också en annan sorg - sorgen över att behöva leva i en familj där det finns ansvar som måste tas och där det trots 6 år ännu inte riktigt har markerats och gått vidare.


Ni moralkärringar kan bespara er, jag vet att ni säkerligen tänker att jag må ju för fan förstå att han valde sin son dessa dygn. Ja, det må jag förstå, men detta handlar om min sorg, sorgen över att den jag älskar mest, valde sin son framför mig.

Jag vet i ärlighetens namn inte vilka tårar det är jag gråter, tårarna över barnet som inte kom, eller tårarna efter det faktum att min farhåga blev sann - jag valdes bort.



I tisdags eftermiddag fick jag hemska smärtor som inte gick att kontrollera med Ipren och Alvedon. Jag sökte akut på gynmottagningen efter att ha haft telefonkontakt med dom.

En läkare kollar först med VUL och finner att det inte hänt något. Jag får smärtstillande i låret - Ketogan och får vila en stund på behandlingsrummet. Läkaren tillkallar en annan läkare som vill titta en gång. Naturligtvis är det placeringen som läkaren vill titta på. Jag borde ju lärt mig.

Jag traskar in i UL-rummet och ramlar ihop. Tappar puls och tryck. 

Det blev brits upp till avdelningen och där sätts dropp direkt. Man pratar om utomkveds och jag protesterar. Jag har inte ens fått någon journal upp.

Det lilla jag kan protestera. 

Jag är helt själv. 

Samma dag fick min sambos store son en sjukdom, en sjukdom han kommer att få leva med hela livet, som han haft anlag för. Ingen jätteöveraskning men det blir 5 dygn på sjukhus för honom för att ställa om livet.

Detta gör att jag är själv när detta händer.

Barnmorskan på avdelningen frågar var min sambo är och jag minns inte vad jag svarar henne.


Efter några timmar återfår jag puls och färg. Finaste Stina kommer på besök. Jag får dropp och ska fasta - nya beskedet är skrapning. Ingen läkarkontakt.

Efter klockan åtta får jag besked om att jag har till imorgon på mig att blöda ut, naturen ska få ha sin gång, annars blir det skrapning. Mitt hcg har minskat med 3 (!!!) enheter, till 6948

Jag är livrädd för skrapning. Fråga mig inte varför, då jag vet att det i många fall är det mest skonsamma för kroppen än en plågsam Cytotec-behandling.

Sambon kommer upp och stannar en timme. 

Berättar att han valt att sova hos sonen kommande dag.


Natten blir lång. Ensamheten är vidrig. Rädslan flåsar mig i nacken och på expeditionen ser jag pappor fråga barnmorskorna om hur barnet ska ligga på natten, på sidan eller varför han inte vill ta bröstet. 

Nyförlösta mammor passerar i korridoren, på väg på vårdhotellet. Lyckliga och glada.

Vi bråkar på sms, jag är besviken att han inte fanns där.

Jag råkade vara besviken på fel dag, när hans son blev sjuk.

Min mamma är i ett annat land och jag känner mig som 5 år och söker tröst. Någon som klappar på pannan och finns där.

Efter fyra somnar jag. Vaknar klockan sju av att morgonens barnmorska ger mig mer smärtlindring, och de käcka orden att det alltid är bra att vara smärtlindrad oavsett vad som sker.


Klockan 08.40 kommer läkaren och tar med mig på VUL. Fostret är kvar. Det syns tydligt nu, men inga hjärtljud som slår. Hon är fåordig men säger "Du har inte aborterat det ännu"

Jag bryter samman. Vilket jävla ord.

Vi beslutar oss för att pröva Cytotec och går inte det så får jag bli lovad skrapning i lokalbedövning. Tar inte lokalbedövningen så lovar hon ryggbedövning.

Jag slappar av.


På rummet kommer barnmorskan med 4 cytotec och två antibiotika dropp, utöver vanliga glykosdroppet.

Jag ska stoppa in cytotecen och ligga still en timme.

Jag är fortfarande ensam.


Efter två timmar börjar det dra igång på allvar, och klockan 13.08 kommer allt ut, tillsammans med sköterskan och undersköterskan på toaletten.

Det är över nu.


Smärtan är hanterbar med Alvedon, Diflofinak och morfin.

Min sambo kommer efter 14 och jag bryter ihop. På toaletten. Jag vill vara ensam. Jag vill inte dela min sorg med honom. Den oerhörda besvikelsen. Jag vet då att han kommer att sova borta inatt.

Sköterskan har sagt att jag får komma hem om någon har koll på mig i natt pga blödningsrisken.

Han svarar att jag inte kommer att vara ensam.

Ensam blev jag.

Jag ligger där på badrumsgolvet med min droppställning och det är förlösande skönt att gråta och skrika ut allt i ensamhet. Lampan släcks då ingen rört sig där i 20 min. Jag var nog där länge.


Jag samlar ihop mig och ber om att få komma hem, inte vänta två timmar på att få ta ett nytt prov. Jag lovar att ta urinprovet av klamydia (!?) på VC och läkaren går med på det. Jag vill hem, samla ihop mig i ensamhet. Jag vet att jag kommer bli ensam.


Vi kommer hem efter att ha mellanlandat på apoteket. Min sambo börjar ringa runt efter folk som kan vara med mig under natten. 

Jag ber om att få vara själv, jag orkar inte med någon. Jag ville bara ha honom.

Han ville vara hos sin son, som önskade få ha pappa hos sig. Mamman blev sjukskriven för att kunna vara med honom denna vecka, men han ville ha pappa. I detta läge anser inte jag att sonens "ville" var något alternativ. Han har tillgång till mamman, och då får det räcka när jag behöver min sambo.

Jag får det kastat i ansiktet att lille Bonus vill ha sin mamma hemma hos sig när det är skolstart imorgon.

Jag råkar föreslå att Bonus kan sova hos oss, och pappa tar honom till skolan, men att mamma får vara hos store sonen på sjukhuset för jag ska inte sova själv.

Han valde sonen.


Natten var vidrig. Jag kräks av morfinet och bäddar i badrummet. 

Jag håller ihop, vill inte ge min sambo dåligt samvete, jag håller emot allt jag har men besvikelsen är total.

Frågorna är många och förmodligen får jag aldrig något svar på det.

Jag lever med världens största och snällaste nallebjörn som är så snäll så att han skadar sig själv och andra genom att inte sätta ner foten.

I detta extrema läge som det var nu, kunde han ha valt att markera mot modern att nu får hon banne mig ta och sova hos store sonen, hon har dessutom betalt för att göra det. Han behövs hos mig.

Han vågar inte. Jag vet att han inte gjorde det för att välja bort mig. Han skulle aldrig göra mig illa. Men det finns vissa situationer man är så snäll i, så att man blir dum, och detta är en sådan.


Jag känner mig otroligt oälskad och jag finner inte ut i min egna sorg.

Jag trodde inte att detta missfall skulle göra så ont, själsligt och kroppsligt.


Jag vet inte hur jag ska ta mig samman och förbi denna enorma sten som skymmer min livsväg. Jag antar att det blir att sätta ena foten framför den andra, ta ett steg och ett till, vips har man tagit två.

Livet känns tungt nu, och jag måste ta ett steg, och sedan ett till... jag måste framåt, för här bakom den grå stenen där framtiden inte ens kan skådas, här är det mörkt och kallt.



Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3
4
5
6 7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Augusti 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards