minlangtan

Direktlänk till inlägg 23 augusti 2012

Då var det över - min berättelse

Av minlangtan - 23 augusti 2012 18:24

Nu är jag hemma, det är över. Sorgen är så mycket värre och större än jag någonsin kunde tro. 

Sorgen blev tudelad. Sorgen över det barn som inte kom och sorgen över att jag fick genomgå detta själv, utan att min sambo var med mig. Med det konstaterande följer också en annan sorg - sorgen över att behöva leva i en familj där det finns ansvar som måste tas och där det trots 6 år ännu inte riktigt har markerats och gått vidare.


Ni moralkärringar kan bespara er, jag vet att ni säkerligen tänker att jag må ju för fan förstå att han valde sin son dessa dygn. Ja, det må jag förstå, men detta handlar om min sorg, sorgen över att den jag älskar mest, valde sin son framför mig.

Jag vet i ärlighetens namn inte vilka tårar det är jag gråter, tårarna över barnet som inte kom, eller tårarna efter det faktum att min farhåga blev sann - jag valdes bort.



I tisdags eftermiddag fick jag hemska smärtor som inte gick att kontrollera med Ipren och Alvedon. Jag sökte akut på gynmottagningen efter att ha haft telefonkontakt med dom.

En läkare kollar först med VUL och finner att det inte hänt något. Jag får smärtstillande i låret - Ketogan och får vila en stund på behandlingsrummet. Läkaren tillkallar en annan läkare som vill titta en gång. Naturligtvis är det placeringen som läkaren vill titta på. Jag borde ju lärt mig.

Jag traskar in i UL-rummet och ramlar ihop. Tappar puls och tryck. 

Det blev brits upp till avdelningen och där sätts dropp direkt. Man pratar om utomkveds och jag protesterar. Jag har inte ens fått någon journal upp.

Det lilla jag kan protestera. 

Jag är helt själv. 

Samma dag fick min sambos store son en sjukdom, en sjukdom han kommer att få leva med hela livet, som han haft anlag för. Ingen jätteöveraskning men det blir 5 dygn på sjukhus för honom för att ställa om livet.

Detta gör att jag är själv när detta händer.

Barnmorskan på avdelningen frågar var min sambo är och jag minns inte vad jag svarar henne.


Efter några timmar återfår jag puls och färg. Finaste Stina kommer på besök. Jag får dropp och ska fasta - nya beskedet är skrapning. Ingen läkarkontakt.

Efter klockan åtta får jag besked om att jag har till imorgon på mig att blöda ut, naturen ska få ha sin gång, annars blir det skrapning. Mitt hcg har minskat med 3 (!!!) enheter, till 6948

Jag är livrädd för skrapning. Fråga mig inte varför, då jag vet att det i många fall är det mest skonsamma för kroppen än en plågsam Cytotec-behandling.

Sambon kommer upp och stannar en timme. 

Berättar att han valt att sova hos sonen kommande dag.


Natten blir lång. Ensamheten är vidrig. Rädslan flåsar mig i nacken och på expeditionen ser jag pappor fråga barnmorskorna om hur barnet ska ligga på natten, på sidan eller varför han inte vill ta bröstet. 

Nyförlösta mammor passerar i korridoren, på väg på vårdhotellet. Lyckliga och glada.

Vi bråkar på sms, jag är besviken att han inte fanns där.

Jag råkade vara besviken på fel dag, när hans son blev sjuk.

Min mamma är i ett annat land och jag känner mig som 5 år och söker tröst. Någon som klappar på pannan och finns där.

Efter fyra somnar jag. Vaknar klockan sju av att morgonens barnmorska ger mig mer smärtlindring, och de käcka orden att det alltid är bra att vara smärtlindrad oavsett vad som sker.


Klockan 08.40 kommer läkaren och tar med mig på VUL. Fostret är kvar. Det syns tydligt nu, men inga hjärtljud som slår. Hon är fåordig men säger "Du har inte aborterat det ännu"

Jag bryter samman. Vilket jävla ord.

Vi beslutar oss för att pröva Cytotec och går inte det så får jag bli lovad skrapning i lokalbedövning. Tar inte lokalbedövningen så lovar hon ryggbedövning.

Jag slappar av.


På rummet kommer barnmorskan med 4 cytotec och två antibiotika dropp, utöver vanliga glykosdroppet.

Jag ska stoppa in cytotecen och ligga still en timme.

Jag är fortfarande ensam.


Efter två timmar börjar det dra igång på allvar, och klockan 13.08 kommer allt ut, tillsammans med sköterskan och undersköterskan på toaletten.

Det är över nu.


Smärtan är hanterbar med Alvedon, Diflofinak och morfin.

Min sambo kommer efter 14 och jag bryter ihop. På toaletten. Jag vill vara ensam. Jag vill inte dela min sorg med honom. Den oerhörda besvikelsen. Jag vet då att han kommer att sova borta inatt.

Sköterskan har sagt att jag får komma hem om någon har koll på mig i natt pga blödningsrisken.

Han svarar att jag inte kommer att vara ensam.

Ensam blev jag.

Jag ligger där på badrumsgolvet med min droppställning och det är förlösande skönt att gråta och skrika ut allt i ensamhet. Lampan släcks då ingen rört sig där i 20 min. Jag var nog där länge.


Jag samlar ihop mig och ber om att få komma hem, inte vänta två timmar på att få ta ett nytt prov. Jag lovar att ta urinprovet av klamydia (!?) på VC och läkaren går med på det. Jag vill hem, samla ihop mig i ensamhet. Jag vet att jag kommer bli ensam.


Vi kommer hem efter att ha mellanlandat på apoteket. Min sambo börjar ringa runt efter folk som kan vara med mig under natten. 

Jag ber om att få vara själv, jag orkar inte med någon. Jag ville bara ha honom.

Han ville vara hos sin son, som önskade få ha pappa hos sig. Mamman blev sjukskriven för att kunna vara med honom denna vecka, men han ville ha pappa. I detta läge anser inte jag att sonens "ville" var något alternativ. Han har tillgång till mamman, och då får det räcka när jag behöver min sambo.

Jag får det kastat i ansiktet att lille Bonus vill ha sin mamma hemma hos sig när det är skolstart imorgon.

Jag råkar föreslå att Bonus kan sova hos oss, och pappa tar honom till skolan, men att mamma får vara hos store sonen på sjukhuset för jag ska inte sova själv.

Han valde sonen.


Natten var vidrig. Jag kräks av morfinet och bäddar i badrummet. 

Jag håller ihop, vill inte ge min sambo dåligt samvete, jag håller emot allt jag har men besvikelsen är total.

Frågorna är många och förmodligen får jag aldrig något svar på det.

Jag lever med världens största och snällaste nallebjörn som är så snäll så att han skadar sig själv och andra genom att inte sätta ner foten.

I detta extrema läge som det var nu, kunde han ha valt att markera mot modern att nu får hon banne mig ta och sova hos store sonen, hon har dessutom betalt för att göra det. Han behövs hos mig.

Han vågar inte. Jag vet att han inte gjorde det för att välja bort mig. Han skulle aldrig göra mig illa. Men det finns vissa situationer man är så snäll i, så att man blir dum, och detta är en sådan.


Jag känner mig otroligt oälskad och jag finner inte ut i min egna sorg.

Jag trodde inte att detta missfall skulle göra så ont, själsligt och kroppsligt.


Jag vet inte hur jag ska ta mig samman och förbi denna enorma sten som skymmer min livsväg. Jag antar att det blir att sätta ena foten framför den andra, ta ett steg och ett till, vips har man tagit två.

Livet känns tungt nu, och jag måste ta ett steg, och sedan ett till... jag måste framåt, för här bakom den grå stenen där framtiden inte ens kan skådas, här är det mörkt och kallt.



 
 
Ingen bild

Anna S

23 augusti 2012 21:53

Fy vad ledsen jag blir att du måste gå igenom det där ensam. Jag vet att det är fruktansvärt att drabbas av missfall. Nu hoppas och tror jag verkligen att det måste ljusna för er! Hoppas också att du blir riktigt omhändertagen nu och får en massa varma, tröstande kramar!

 
Ingen bild

En mamma

23 augusti 2012 23:34

Förstår att du mår dåligt! Så mkt du gått igenom det sista! Samtidigt gör din sambo så gott han kan. Du är vuxen o klarar dig även om du hade behövt nån där såklart men barnen måste komma i första hand! Vi vuxna måste skydda dom o finnas där. Om han nu behövde sin pappa så är det oxå där han bör vara. Så ser jag på det hela

minlangtan

24 augusti 2012 07:57

Nja, jag ser på det som att han ville ha en vuxen där och då hade faktiskt mamman kunnat ställa upp. Hon har dessutom blivit sjukskriven av den anledningen, att kunna vara med honom på sjukhuset.

 
Ingen bild

Emma

24 augusti 2012 07:03

Jag kan sätta mig in din situation med alla missfall du får och när allt känns hopplöst, men jag kan inte riktigt tänka mig hur jobbigt du har det av att behöva gå igenom det här ensam... lider verkligen med dig.
Ett tips är prata med en terapeut, det har hjälpt mycket, ibland kan det vara skönt att få ur sig all frustration med någon annan än familj och vänner.
Stor kram!

 
Ingen bild

A

24 augusti 2012 15:50

Tycker det är riktigt sorgligt att du behövt gå igenom detta själv. Hoppas du får ditt barn en fin dag.

/A

 
Ingen bild

Också bonusmamma

24 augusti 2012 21:06

Men, förstår dig... men.. två barn har din sambo, hur skulle han ha gjort? Ett barn på sjukhus och ett barn i vida världen. Mamman till ditt sambos barn är sjukskriven för att ta hand om det sjuka barnet, Det andra barnet måste ju naturligtvis pappan ta hand om, eller? Eller? Vem annars kan ta hand om barnen? Vi vuxna får ta ansvar.. Inget nytt....Visst vill du väl att ditt framtida barn har en pappa som vill vara... bara vara...med ert barn, bara ert, inga andra..... Grow up! ;

minlangtan

24 augusti 2012 22:44

Stopp stopp stopp där. Du får gärna ha kommentarer, men se först till att veta ordentligt innan du skriver.
Lille sonen som är frisk, var hos mormor och morfar.
Det är ingenting nytt, han är där varje dag och sover där flera gånger i veckan.

När situationen uppkom att jag behövde min sambo hemma så lämnades också erbjudandet att vi kunde ta lille pojken till oss, då blev alla nöjda. Min sambo och liten son här = jag nöjd. Samt att mamman stannade kvar hos store sonen = pojken fåe en vuxen hos sig (vilket jag ju förstår)
Nej då, nu skulle hon hem till lille sonen och då måste pappa vara hos store sonen.
Att vara flexibel och tänka på att jag var i utsatt position, det fanns inte.
Tycker du fortfarande att jag ska växa upp?

 
Ingen bild

också bonusmmma

24 augusti 2012 21:34

Glömde tillägga att jag fick föda fram vårt barn som inte levde utan att pappan var kunde vara med....

minlangtan

24 augusti 2012 22:48

Må hända att du tyckte det var okej, jag hade aldrig tyckt det, särskilt om mamman bara sätter dig på tvären för att jävlas.
Visst, speciella situationer uppkommer, oavsett bonusbarn eller inte, som gör stt man måste klara sig själv. Men OM det handlar om en mamma som inte kan bidraga till att vara flexibel vid situationer som förlossningar, sjukdom, missfall - när en lösning faktiskt finns. Om hon bjuder till så kan alla bli nöjda, om hon ändå väljer att bortse från att pappan har en ny familj, där han behövs just där och då, SÅ KAN JAG ALDRIG FÖRSVARA DET!

 
Ingen bild

En till bonusmamma

25 augusti 2012 14:27

Håller med! Grow up!!

 
Ingen bild

AW

25 augusti 2012 19:21

Men vad är det för hemska människor som kommenterar här? Det är ju pinsamt, att inte folk skäms över sitt eget beteende!! Jag kan inte för mitt liv förstå eller relatera till hur folk kan vara så elaka och oförskämda. Fanns ni tidigare också bara att ni inte syntes lika bra utan bloggar, forum och andra ställen där ni anonymt kan bete er som ni gör? Fostrar ni era barn att vara elaka mot andra människor också? Säger ni att näthat är ok.
Vad man än tycker om Minlängtans situation, upplevelser och tankar så måste ni ju respektera att det är just hennes egna. Ni kanske inte tycker lika eller håller med men ni kan väl för fan bete er?!?! Är det några som ska växa upp så är det väl ni. Herre gud! Glad att jag inte har en blogg!!

 
Lina

Lina

25 augusti 2012 23:29

Helt ärligt!!! Vad är det för sjuka människor som tar sig tid att kommentera? Och dessutom galet taskiga och hemska kommentarer till en kvinna som redan gått igenom så mycket svårigheter. Man kan undra var empatin ligger.

Du har rätt till dina känslor! Låt aldrig någon få dig att tro annat!

Kram

http://Bubblanochjag.blogg.se

 
A

A

26 augusti 2012 14:13

Nej vad ledsen jag blir av att läsa allt du gått igenom den senaste tiden. Jag ville så gärna att det skulle gå vägen denna gången! Jag blir också ledsen av att se vilka kommentarer människor slänger ur sig här..

Jag förstår att du är ledsen, det hade jag också varit. Försök att se förbi vad de här människorna skriver, för de kan inte förstå vad du går igenom. Det här är dina känslor, känslor som du delar med dig av, och dom är viktiga. Du är viktig. Glöm aldrig det.

Hoppas du snart mår bättre. Många kramar.

http://www.hjartatbloder.bloggplatsen.se

 
Ingen bild

Annika, som inte heller har någon blogg tyvärr

26 augusti 2012 21:23

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva utan att låta som en moraltant. Det måste kännas orättvist att det blev som det blev med missfallet, har själv haft ett, dock tidigt och utan stora läkarinsatser. Man känner sig liksom maklös på något sätt. Skickar en kram till dig och hoppas att du kan resa dig igen som så många gånger förut.
Om jag ska säga någonting om din sambo och eran familj, vilket jag egentligen inte borde då jag enbart känner eran situation genom det skrivna order och av egen erfarenhet brukar man skriva sim mest när det är som sämst, vilket gör att man inte får hela bilden som läsare, men jag hoppas att du är lika bra på att pratade med din sambo som du är att skriva, för du kan klä dina tankar i ord, och jag hoppas att ni kan prata med varandra om detta som du känner. För det låter som om du har en lösning på problemet och din sambo inte riktigt förstår detta. Jag hoppas att ni tar er ur detta och blir starkare, för erat framtida barn, för bonus och självklart för dig och din sambo. Allt är inte rosenrött hela tiden, men det måste finnas stunder som i alla fall är rosa, det förtjänar alla människor! En stor kram på dig, du starka kvinna!

 
Filippa

Filippa

14 september 2012 22:36

blir så fruktansvärt förbannad när jag läser de kommentarer som du fått . hur kan någon vara så hjärtlös?

jag får ont ända in i själen av dina vackra smärtsamma gestalltningar av ert liv som kunde varit så bra. Du skriver så det skjuter pilar in mig och det är som att jag för en sekund delar din smärta. Du beskriver den så precis.

Det gör ont i mig att se att medmänniskor kan ha så lite empati för det du går igenom. att dessutom använda det tragiska faktum att man själv behövt genomgå en dödfödsel är ju inte på något sätt en bidragande faktor till att din historia är mindre hemsk.

All förståelse och medlidande till dig starka-starka kvinna som alltid tycks resa dig igen efter striden.

Jag ser upp till dig!

http://min-lilla-siri.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av minlangtan - 17 mars 2019 20:50

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Av minlangtan - 15 juni 2017 10:27

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Av minlangtan - 13 juni 2017 16:57

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Av minlangtan - 12 juni 2017 07:13

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

Av minlangtan - 11 juni 2017 04:16

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3
4
5
6 7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Augusti 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards