Direktlänk till inlägg 25 augusti 2012

Jag blir liksom inte förvånad

Av minlangtan - 25 augusti 2012 17:34

Jag skrev mitt inlägg och besparade mig alla moralkärringar. Givetvis förstår jag att jag är vuxen och sonen är barn, men det tar ändå inte bort känslan av att jag är besviken. Jag har rätt att vara besviken. Ingen kan ta i från mig min känsla.

Det förvånar mig att vissa inte kan läsa, största besvikelsen ligger i att mamman vägrade ställa upp. Besvikelsen ligger i det... att jag blev tvungen att vara ensam i en tung stund för oss.
Att det behövdes en vuxen hos sonen fattar jag.
Det är konstigt, så fort man vågar säga att något känns fel, och går emot den rådande normen - då blir det ett ramaskri, med anonyma kommentarer. Inte första gången...
Det förvånar mig vad det är som får vissa att ha behovet av att skriva ut sin frustration fastän moralkärringar undanbedes. Jag tänker många gånger på de bloggar jag läser - "ge dig", "tänk så här istället". Men jag skulle aldrig skriva det, då är jag hällre tyst och håller käften.

Att det dessutom är fruktansvärt jobbigt och tabubelagt att känna som jag gör. Jag önskar väl ingenting hellre än att jag kunde unna min sambo att följa mammans pipa och hennes vilja att förstöra, men jag klara det inte - jag blev ledsen... och den känslan äger JAG.

Allmänt

Dela

Malin

25 augusti 2012 17:43

Jag tycker inte att du reagerar ett dugg konstigt, men det vet du redan. ;) Kände bara att jag var tvungen att kommentera det i bloggen också. Din sambo och hans ex har , i min värld, ett lite udda sätt att ta sig an det här på... jag förstår Mycket väl att du blir både besviken, ledsen och förbannad! Stå på dig!

Kramar i massor!

Valborg

25 augusti 2012 19:09

Skriver inte så ofta till dig men läser hela tiden. Herregud, var det verkligen folk som skulle ha åsikter på ditt förra inlägg? Du är så enormt modig och ärlig som vågar och kan ge ord till dina känslor, Självklart känner du dig besviken!
Ville bara säga det, att du har helt rätt och jag tycker du känner helt rimligt utifrån situationen.

Kram

http://www.bebifron.wordpress.com

Cecilia summerar

25 augusti 2012 20:00

Så ledsen jag blir över att läsa detta. Att du förlorade det efterlängtade lilla livet, att du måste uthärda detta helvete ensam, att människor inte låter dig äga dina egna känslor utan påstår att du ska växa upp. Så ledsamt. Den som ger såna kommentarer har mycket av mognad framför sig. Som vi alla. Men ingen har rätten att värdera andras känslor.

Varma tankar!

http://cecilia.ekhemmanet.se

WildaMathilda

25 augusti 2012 21:06

Jag följer din blogg kontinuerligt och är så glad att det finns en blogg om det du skriver om. Det är lite "förbjudet" att skriva så öppenhjärtigt om hur det är att vara den som kommit in i en familj och själv inte har barn.
Det är ingen lätt sak och jag tror att många kan känna som du men det är svårt att prata om. Tror jag, av erfarenhet från vänner som är i liknande situation som du.
Därför tycker jag att det är fantastiskt att du fortsätter att skriva om det.

Du står för dina känslor och det du vill. Ingen ska värdera dem på något sätt. Det är ju dina känslor. Var rädd om dem. Du är fantastisk.
Skriv på! Och kämpa vidare!

Och så det viktigaste av allt: KRAM, KRAM, KRAM!!!

http://ivfdagar.blogspot.se

Emma

26 augusti 2012 08:45

Jag kan inte förstå att du skall behöva försvara dina känslor, att det finns folk som vrider och vänder på det du skriver, letar efter fel. Det du har gått igen/går igenom är fruktansvärt jobbigt känslomässigt och det är inte något man skall behöva gå igenom helt själv. Punkt slut.
Stå på dig!
Kramar!

Annette

26 augusti 2012 11:35

Hej!
Skickar massor av tröstekramar till dig. Tycker verkligen så synd om er att få missfall och speciellt dig att behöva gå igenom detta helt själv. Förstår nog ganska bra din tankegång och jag håller med dig, nu var det faktiskt du som hade mest behov av sambons stöd.
Hoppas att inte detta får er att gå isär utan att ni håller fast vid varandra och förhoppningsvis får gå hela vägen ut nästa gång.

Annette

En lillebror kom...

Kommentarer (1)

Av minlangtan - 17 mars 2019 20:50

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

När hon kom till världen (del 4)

Kommentarer (1)

Av minlangtan - 15 juni 2017 10:27

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

När hon kom till världen (del 3)

Kommentarer (0)

Av minlangtan - 13 juni 2017 16:57

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

När hon kom till världen (del 2)

Kommentarer (0)

Av minlangtan - 12 juni 2017 07:13

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

När hon kom till världen... (del 1)

Kommentarer (0)

Av minlangtan - 11 juni 2017 04:16

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...

Visa fler inlägg