Till att börja med Tusen tusen tack för alla era kommentarer. Jag har läst återigen varenda ord, tagit åt mig, torkat tårarna och känt mig en smula bättre till mods.

Jag vet att det är bloggens baksida, att alla ges möjlighet att tycka. Jag var bara inte beredd på att det finns folk som anser sig ha rätt att skriva elakheter. För självklart vill jag inte att alla mina läsare skall tycka som mig, då är det ju inget utbyte. Som någon skrev, man skriver ofta blogg när det är som tyngst, och då får man som läsare inte heller hela bilden. Om jag hade läst min blogg och varit utomstående hade jag bett kvinnan som skriver att dra, spring för livet, här kommer du aldrig må bra.

Men ni ser inte det fina vi har, de fina stunderna och de gemensamma målen vi har, ni ser inte allt.

För hur jobbigt vi än har det, så är detta min Kärlek, jag älskar honom högt och lågt och skulle bära ner månen för honom om det var möjligt.

Smärtan hos mig bottnar i att vi inte når varandra nu i min sorg. Förväntningarna matchar inte det som det finns att bjudas på. Kanske är det Mars och Venus som krockar - plätt lätt?

Kanske är det blod som är tjockare än vatten - plätt lätt?

Tack för era kommentarer...

Jag är tillbaka på jobbet, här bakom min dataskärm, med kollegor, kunder och arbetsuppgifter. Det är rätt skönt att inte tänka missfall hela tiden.

Gårdagen var rätt okej, jag känner mig ledsen och otroligt snuvad på min graviditet. Jag är otröstligt ledsen och besviken på att min sambo gjorde det val han gjorde. Det är här skon klämmer. Det är en besvikelse jag inte kan klä i ord.

Min sambo vill inte prata om det som skett, han vill blicka framåt. Han är sån, och det är stora delar av den egenskapen som en ältar-Fia som  jag fullständigt älskar. Det är därför jag älskar honom, han får mig att leva här och nu, lyfta huvudet och se framåt. Men, just nu är den egenskapen ingenting jag älskar, men som jag fullt och fast måste acceptera.

Idag har jag en tid hos Kvinnoklinikens kurator. Min sambo vill inte följa med. Det erbjöds oss båda. Jag sa redan i telefonen att min sambo inte vill prata så jag kommer gärna, men jag kommer själv.

Naturligtvis är jag ledsen, jag önskar vi var två. Men jag måste respektera honom och att han faktiskt inte vill. Sedan tror jag att denna besvikelse naturligtvis kommer att göra ett avtryck i vårt gemensamma liv, det tror jag absolut. Jag känner mig själv så väl så att jag vet att jag kommer att låta denna besvikelse påverka vårt liv. Om det blir på gott eller ont, det låter jag vara osagt.

När han ringde nu på fm och frågade när jag kommer hem så sa jag att det blir senare för att jag ska till sjukhuset på samtalstid. Det går inte att bortse från min besvikelse att han inte vill. Den känslan äger jag.

Jag är besviken och sårad, men vi når inte varandra.

Han blir elak för han hör min besvikelse och jag förklarar att jag är besviken, men jag respketerade att inte ville. Däremot äger han inte rätten att ta bort besvikelsen från mig.

Han börjar gapa när han hör att jag inte skrattar och ler, något han önskar högst av allt.

VI KAN INTE PRATA OM DET HÄR HELA JÄVLA TIDEN. VI GÖR INGENTING ANNAT ÄN BRÅKAR.

Det är fel. Igår sa jag inte ett ord om sorgen, jag klagade knappt över smärtorna. Nämnde febern på kvällen. Åkte själv in med proverna till avdelningen och förblev tyst som en mus. Knappast en lösning, men mest troligt ett vinnande kort just nu när jag inte ger honom någon cred för att hans son blev sjuk och att han valde att sova hos honom när jag behövde honom som mest.

Vi når inte varandra i våra olika sorger.

För jag är ledsen, så förbannat ledsen, över det barn som inte fick komma och över det val han gjorde.

Vi har fått en tid för utredningsstart. Jag behövde inte be om det. Det ska nu göras en ordentlig utredning om upprepade missfall. Vi behöver inte vänta på vårdgarantin. Vi är välkommen om 4 veckor.

Då ska det pratas framtid. Då vill min sambo vara med.

Likt den dåliga människa jag är just nu så sa jag lite spydigt att han väl får gå ut när läkaren frågar antal veckor och hur missfallen börjat, för då pratar vi historia och det är farligt.

Ja, ni ser ju - vi når inte varandra. Men vi älskar varandra. Det gör ont, kanske just därför att vi älskar varandra.

Han, som jag önskar fanns vid min sida dygnets alla timmar, han som jag vill känna mig som en princessa inför.

Idag trummas barnveckan in. Bara lille Bonus, store sonen behöver lära sig sin sjukdom och ska bo hos mamma denna vecka som är sjukskriven för att sköta honom.

Det är skönt. Jag har lovat mig själv att ta hand om mig själv denna vecka. I eftermiddag börjar jag med fotvård och manikyr. Hur middagen ska fixas får bli faderns problem. Jag tänker ta hand om mig själv.

Jag behöver sörja och hemma får jag inte sörja alls...

 

Anna S

28 augusti 2012 09:33

Önskar så att du sluppit gå igenom detta. Tror som du säger att män ofta hanterar och tänker annorlunda om mf o barnlöshet än vi men jag fårstår helt att du är ledsen och besviken.
Måste bara fråga en sak som jag funderat lite på. Sa de till dig att skrapning är skonsammare mot kroppen än Cytotec? Jag har fått lära mig att skrapning är värre och att det finns risk att man skadar livmodern.
Ta hand om dig!
/Anna S

minlangtan

28 augusti 2012 11:18

Hela tiden på KK så har man bara pratat skrapning, lite quick fix kändes det som. Som att man snabbare kommer tillbaka.
Jag är glad att jag valde cytotec ändå, för jag har läst att det finns risker med skrapning, men att man då slipper blödningarna i samma utsträckning.

Tack för omtanken!
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...