Jag vet av erfarenhet att jag måste ner på botten och kravla för att ta mig upp.

Idag är det en sådan dag.

Det känns nattsvart.

Att jag någonsin ska få bli det största livet har att ge - att bli mamma - det känns som ett projekt som är helt ogripbart och det känns som att det aldrig kommer bli jag som får stå där och välja barnvagn, tänka på namn, planera om hallen, inreda och bara mysa med en mage.

En stor och högt önskad dröm, men så långt borta och någonting som jag alldeles nyss hade inom räckhåll.

Tomheten är total.

Jag är tom men jag mår fortfarande illa, brösten ömmar och graviditetstesten visar fullt utslag. Räcker det inte med den psykiska sorgen?

Idag känns det tungt...

Jag ska unna mig att snart åka hem, baka en äppelpaj och invänta finfrämmande.

Jag hoppas att eftermiddagen fyller på hoppet, för nu söker jag det med ljus och lykta... och det känns så tungt så tungt...