Ja vad säger man?
Hinnsäcken är nu 12 mm mot förra veckans 7-8 mm. Nu syns en tydlig gulesäck och ljusa partier som är embryonalplatta.
Hinnsäcken är spänstig och fin, tyder inte på pågående missfall. Inga blödningar.

Men. Hcg har bara fördubblats på en vecka vilket fick mig att tappa allt hopp. Graviditeten sitter fortfarande lika tokigt, draget åt äggledaren. Ytterligare en läkare gjorde second opinion.

Hcg gör mig livrädd. Läkaren förklarade att man ska vara ödmjuk för höga hcg utvecklingar. Nu har hcg tappat lite av sin betydelse när nivåerna är höga. Han förklarade att har man 50 så är det viktigare att det det är 100 inom 72 timmar. Mitt hcg är nu 7900.
Skit. En knapp fördubbling.
Paus på livet...

Jag vill skriva om den tröga magen som nu är ett faktum, om illamåendet som hälsar på efter lunchtid men som mildras med Lergigan och blir hanterbart.
Jag vill skriva om att allt med köttfärs äcklar mig mer än något annat.
Jag vill skriva om brösten som är ömmar och hårda, om bröstvårtorna som ändrat färg och form.
Jag vill skriva om humöret och känsligheten, rädslan att vara man och kvinna igen...

Men jag är så rädd att kroppen bedrar mig och att hcg sjunker och att ultraljudet på fredag visar en tom hinnsäck.
Jag är så rädd, livrädd att det lilla knytte som finns i mig inte längre finns. Livrädd var ordet...

Tänker mantrat att alla symptom är bra, men eftersom ofostrig graviditet är lurig så är det svårt att glädjas. Vi fortsätter kvällen på toaletten. Fyyy fan...

Jag är ensam hemma. Min sambo är och fiskar. Jag saknar honom så att det gör ont. Givetvis stämde han av om det var okej att han åkte, helst ville han att jag skulle följa med, men husvagnslivet lockar inte just nu.

I vanliga fall hade denna typ av egentid gjort mig gott, men inte nu. Jag känner mig så eländig och då jag är en person som har nära till djupa tankar och gärna faller tillbaka i något sämre tankemönster när sömnen eller hälsan inte är i balans - så kan jag erkänna att det inte var någon bra idé att vara utan honom. Han som jag älskar. Han som jag såg igår där på vägen när jag hämtade upp honom, hans leende, hans kropp som fick det att pirra till hos mig. 

Min mamma satt i bilen tillsammans med mig när vi såg honom komma gåendes mot mig. 

Så fin han är utbrister jag... och det är han. Mitt allt..Utan honom är jag ingenting.

Det är många tankar som snurrar i mig och tyvärr går de åt de dystrare hållen. För när jag är slut i kropp & själ då blir de lätt dystra tankar.

Jag saknar honom så att det gör ont. Med honom hade tankarna som plågat mig hela morgonen inte funnits där. Då hade livet gått på i sin raska fart med alla förberedelser inför kommande barn- och jobbvecka.

Imorgon kommer de. 

Av sommarlovets 8 veckor så har vi haft barnen i 5 veckor. Knappast 50% boende. Det är känsligt att påpeka, känsligt att få det att låta som att dom inte är välkomna till sin egen far.

Välkomna är dom, men jag hänger faktiskt inte alls med i hennes svängningar, mammans alltså.

Hon som aldrig lät honom träffa sina barn. Han som fick träffa Bonus max en dag i månaden. Store Sonen ska vi inte prata om. Nu orkar hon inte, och nu ska de tillsammans ta ansvar.

Jag hänger inte med i alla avstämninar och telefonsamtal, gemensamma planer och möten. 

Hon orkar helt enkelt inte med Store Sonen och då blev det upp till oss att ta över.

Fult gjort, men vi pratar om en son och som förälder är dörren alltid öppen.

Förra veckan fick jag vet att det vore bra om de kom till oss denna vecka och att umgänget rullar på som vanligt från och med nu, fastän hon skulle ha två veckor med dom innan det skulle rulla på igen.

Mina hormoner ligger säkert ovanpå mig och jag känner mig orolig och rädd.

Det var liksom inte så här det skulle kännas att få det där plusset. 

Sanningen säger mig att det imorgon återigen blir bråk och jag blir kallad "din jävla fitta, ge dig för helvete"

Jag vill inte, jag vill inte känna så här.

Jag vill vara lycklig, full av framtidstro och tilltro på min omvärld.

Just nu är det väldigt svårt och jag hoppas att det beror på hormonerna till viss del, för jag känner inte igen mig själv.

Jag var så naiv så att jag trodde att han skulle komma in på gymnasiet och därmed skulle det lugna sig hos oss. Hur kunde jag ens tro det? 

Fanns ju inte ett godkänt så långt ögat kunde nå efter att jag pressat honom på att få se betygen när han envist hänvisade att det var hans ensak.

No way, det är inte bara hans liv som skulle påverkas i höst.

I höst kommer det återigen bli polisbilar och fylla, lögner och stölder.

Den där rädslan jag känner gör mig helt loco faktiskt.

Älskade Sambo, kom hem, krama om mig, torka mina tårar som rinner konstant, håll om mig, men inte för hårt för brösten skriker ajaj, stryk mig på pannan och låt oss vara så starka som vi faktiskt kan vara tillsammans. 

Älskade sambo - KOM!

Imorse var det dags igen. Först provtagning sedan läkarbesök. Fick dessutom ta om mitt TSH och det visade på ett fint 1,3 - supernöjd med det värdet. Hade 2,1 i höstas så det skulle vi ha lite uppsikt på vid en eventuell graviditet.

På mottagningen var det väldigt mycket folk och ingen blev gladare än jag när dr T tog emot för att avlasta dagjouren.
Hcg var på 4900 och det tyder på en normal utveckling.
Upp i stolen, hjärtat i maxpuls och där fanns hinnsäcken, nu 8 mm mot 5 mm i tisdags. En mycket lång undersökning där både jag och sambon fick allt förklarat för oss.
Hinnsäcken har ökat i storlek och det finns ingenting onormalt i det. För att se foster så ska hinnsäcken vara mer än 10 mm och hcg skall vara över 10000.
Naturligtvis var oron mycket stor när jag inte såg något foster i hinnsäcken men när jag fick förklarat för mig att hcg måste upp till sådana nivåer, så kunde jag andas lite.
Hcg stiger som det ska, hinnsäcken växer som det ska, så det finns ingenting onormalt i det, mer än att vi önskar att få se foster. Jag visste faktiskt inte att det fanns en koppling till hcg och vad man förväntas se. Vid 1000 hcg ska man kunna ana en hinnsäck, vid 10000 skall man kunna se fosterskugga.

Återigen poängterade man att graviditeten sitter högt upp åt höger i livmodern och jag instruerades i att höra av mig vid minsta lilla smärta då äggledarmynningen är lite för nära.

Jag känner mig ganska tom faktiskt. Sambon är sprudlande glad och gläds åt ordet normalt. Jag själv känner att jag önskat få se mer.
Återbesök om en vecka, och den veckan kommer bli låååång känner jag redan nu...
Försöker tänka att graviditeten utvecklas som den ska och följer sin utveckling, men det är svårt att inte jämföra med alla andra...

Jag börjar inse att jag är en av dem som får de där sårande kommentarerna. Efter 4 missfall, tårar och förtvivlan som träffar kommentaren rätt i magen "Är det verkligen läge att skaffa barn?"

Och jag förstår att jag får den, jag väljer att skriva om de jobbiga känslorna - att detta faktiskt inte är lika stort för min sambo som för mig. Det i sig är en sorg för mig, och jag sätter ord på det. Är det tabu? Alla har vi en första gång, min sambo har redan haft sin.

Faan vad ont denna kommenatar gjorde och för att svara på frågan Milla så: Ja. Barn skaffar man inte, barn kommer till genom en gåva och om detta Mirakel har valt att komma till oss, då välkomnar jag det med det största av kärlek...

Så var det dags för återbesök. Provtagning imorse. Åkte iväg själv till både provtagning och läkarbesök. Tror knappast att jag behöver kommentera känslan kring det faktum att vara själv i något man borde dela. Tårarna rann av ilska...

Hcg var i fredags 444 och idag tisdag 2220, så det var bara normalt och tyder på att graviditeten sitter rätt.
Väl i gynstolen så fick studenten (AT till och med, nästa gång godkänner jag bara ST) känna och se. Det första han utbrister är att tappen är öppen. Superbra att säga det. Läkaren tog över och kunde konstatera att den är lång och stängd men att det syns en liten åverkan på den, troligen pga konisationen. Kort och gott hittade läkaren bara en hinnsäck.
I fredags fanns det en uppklarning och idag såg man en hinnsäck utan gulekropp eller fosterstruktur.

Återbesök på fredag och då måste vi kunna se mer. Läkaren lugnade och förklarade att det gått framåt och att vi borde se mer på fredag. Jag själv är livrädd och känner just ingenting. Läser om folk som bara sett hinnsäckar i vecka 6 och som det gått bra för. Läser om andra där det slutar i missfall. Jag försöker tänka att hcg-värdet är bra, att man såg mer idag än i fredags då det inte fanns hinnsäck. Jag försöker peppa, men det är svårt... Väldigt svårt.

Så var vardagen ett faktum.

Mjukstartar genom att vara ledig imorgon, då jag ska på återbesök på KK. Måste åka tidigt och lämna prov och vara tillbaka hos läkaren klockan 13.30 - och då känner jag att jag bara vill ha mig själv att tänka på.

Bonus är hos mamma sin sedan i lördags och över hemmet råder ett stort lugn. Jag pendlar mellan soffan och sängen, så värst rolig att umgås med är jag inte.

Lergigan var verkligen någonting för mig och jag tycker mig redan nu kunna se ett mönster på vila och illamående. Trötthet och illamående går verkligen hand i hand.

Jag känner mig en gnutta orolig inför morgondagen, ska det synas mer? Något utomkveds tror jag vi kan stryka, för det finns inga sådana smärtor alls. Någon blödning har inte synts till, och symtomen finns och frodas. Idag kom även halsbrännan på besök.

Usch jag är inte så kaxig på jobbet alls i skrivande stund. Händerna darrar och underläppen börjar darra.

Som jag längtat efter detta men fy katten vad jag mår dåligt...