Efter en vidrig natt med första banantuggan klockan 04.55 så slängde jag mig på luren direkt klockan 07.30 till Kvinnokliniken. En gullig barnmorska ringde åter klockan 08.05 och förstod direkt att jag behövde hjälp.

Fick en återbudstid klockan 08.30 så det var bara till att åka direkt. Att köra ensam var ju bara att glömma. Så upp med far och son och in i bilen.

Väl där möts jag av en jättegullig läkare somjag fick ett mycket bra förtroende för. Tydligen har hon jobbat där i 10 år men jag har inte sett henne alls. 

Jag berättar om mitt illamående och gårdagens hemska svimning.

Då säger hon att det ska hon kunna råda bot på men att hon vill undersöka mig grundligt istället för att bara trycka på enter för recept. Sånt gillas och ger förtroende.

Blodtrycket var helt normalt.

Därefter säger hon efter att vi gått igenom min journal på KK att hon vill ta en titt med ultraljud. Herregud, det trodde jag aldrig. Jag blev så paff. Hon förklarade väldigt noga att jag inte får förvänta mig att se någonting eftersom det är mycket mycket tidigt. Syftet med VUL gjorde hon också klart, att se var graviditeten sitter, att utesluta utomkvedshavandeskap något jag tydligen kan ha en ökad benägenhet till.

Upp i stolen, iskall av nervositet men jag kände ändå att jag var i mycket trygga händer.

Hon kollar grundligt och berättar allt det hon ser.

Som befarat och förväntat så är det ju inga stora saker man får se i vecka 5+0 som jag befinner mig idag.

I livmodern finns en antydan till uppklarning på 2 mm. 

Hon kollade säkert en kvart på vardera äggstock och på livmodern i tvärsnitt där det syntes lite tydligare enligt henne. Jag såg då inte ett jota ja´!

Eftersom uppklarningen låg lite för nära mynningen till äggledaren så är det extra viktigt att utesluta utomkveds. Hon ville att en äldre mer erfaren kollega skulle titta, och hon tittade också grundligt och tyckte det var svårt att få till någon bra bild.

Det finns en uppklarning, men någon gulesäck har man ännu inte kunnat se. Vi pratar om något som är 2 mm och ligger högt upp i livmodern med en antydan till att slemhinnan gått på tvären in till äggledarmynningen.

Så blev dagens dom och det viktigaste är att jag känner mig trygg i den plan som nu lagts för mig.

Jag fick lämna hcg-serum och skall göra detsamma på tisdag morgon. På tisdag eftermiddag är det dags för återbesök och då ska man kunna se den lilla uppklarningen bättre och se att den ligger rätt. Att se något hjärta ticka får vi vackert vänta med, det viktaste just nu är att gravditeten är placerad i livmodern och ingen annanstans.

Lergigan Comp skrevs ut och det blev en hel förmiddag på sjukhuset innan prover var tagna. Tyvärr kunde min sambo inte följa med mig då vi har Bonus att ta hand om. Han lever i tron om att jag är sjuk i magen och var på sjukhuset idag, något han meddelade min mamma och genast fick jag berätta.

Det gjorde mig ingenting att mamma fick veta, hon är mitt stora stöd här i livet. Hon tillsammans med finaste Stina är mina trygga i det hela. Jag vet att dom vill finnas där för mig både i mot- och medgång och dela både det söta och salta här i livet.

Jag hörde hur rörd mamma blev, och hur glad hon blev och hur rätt i livet hon tycker att detta kommer.

Hon blev glad men jag sa också att jag inte vill prata mer om det förrän jag är på det säkra, nu vill jag bara att hon ska veta varför hennes dotter svimmar och kräks.

Ja, det var en innehållsrik förmiddag det här!

Nu - en powernap framför lite OS-underhållning... helt okej!

Vilken jäkla hemresa. Lyckades svimma på flyget, jag som aldrig har problem med att flyga.
Väl på Arlanda blev det hulk hulk. Nu är vi hemma och jag är blodfri och har gjort ett test - så här starkt har jag aldrig någonsin fått ett test, aldrig!

Packningen pågår för fullt. Vi har fått det vi velat, sol & bad i kvadrat. Däremot har sambon och jag inte fått en enda stund för oss själva. Jag har ett sådant behov av att dela och få stöd i mina tankar. Det hade ju varit skönt om jag kunde bolla med någon, även om han inte kan tillföra mycket, om var jag ska ringa på fredagmorgon. Jag måste få något annat än Postafen så en kontakt måste jag ta, frågan är bara vart. MVC känns alldeles för tidigt.

Min största rädsla just nu är att testet är lika svagt eller blankt när jag kommer hem imorgonkväll. Att det i handväskan finns mensskydd är väl ingen högoddsare direkt.
I eftermiddag tyckte jag att jag kände av strålning och ilning i brösten, men långt ifrån så där ömmande som alla skriver. Postafen tar jag ned 12 timmars intervall annars kommer illamåendet direkt. Maten? Värmen? För det kan ju knappast var ett mirakel, jag kan inte tro det ännu...