minlangtan

Alla inlägg under september 2012

Av minlangtan - 28 september 2012 18:10

CHECK!
Idag lämnades sista proverna som skulle tas på cd 3.
Nu är det bara väntan. Räknar med att få besked under december...

ANNONS
Av minlangtan - 26 september 2012 09:13

Igår var vi på plats på Kvinnoklinken. Hemma under förmiddagen hade tårarna trillat om varannat på min kind. Det kändes så stort, så onödigt och så befriande - på samma gång. Nu skulle allt igång. Det som jag en gång trodde där i juli att vi skulle klara oss från.


Min fasa var att vi inte skulle få träffa den läkare jag var uppbokad till. Jag vet egentligen inte varför det var så farligt, då jag tycker att alla läkare på mottagningen är toppen.

När hon ropar upp mitt namn, så försvinner den rädslan. Där är hon som jag tyckte var så duktig att förklara och så vänlig med en stor portion empati.

Det lilla rummet fylldes snabbt då jag gjorde en AT-läkares dag. Han kommer nog aldrig att glömma det som skulle ske de kommande timmarna. För det tog så lång tid. Över 1,5 timme.


Vi började att samtala och hon visade den plan som dom har på rutin vid "ökad aborteringsbelägenhet".

Jag ställde alla mina frågor och fick väldigt bra svar.

Hon märkte att jag var ordentligt påläst och det kändes som att det var en bra grund.

Vi pratade om att min sambo har en son som fötts kraftigt förtidigt, i vecka 27.

Vi pratade om att jag är Rh-negativ.

Jag behövde inte be om kromosomprover, det var rutin med min bakgrund. Blodkoaguleringen likaså.

Skönt skönt skönt!

Hon berättade att man kommer att göra en hydrosonografi. Dvs man går in med en tunn slang i livmodertappen och fyller livmodern med koksalt för att leta myom eller polyper inne i själva livmodern.

Det skulle inte göra ont, möjligen spänna lite.

Jag trodde att det var allt, nu går vi härifrån med tid en tid för denna hydrosonografi.

Jag är glad att jag hade fel.

Den skulle göras NU!

Hopp upp i stolen och det ringdes på den röda klockan, en BM skulle komma och assistera. Det lilla trånga rummet blev om möjligt ännu trängre.


Men VILKEN undersökning. Fy fan. Aldrig har jag upplevt sådan smärta någonsin. Jag skrek rätt ut och tårarna visste ingen hejd. Att ta sig igenom min livmodertapp var det värsta. När klotången grep tag om tappen trodde jag att min sista minut var kommen. Jag bad snabbt om ursäkt och vi kom fram till att min livmodertapp och jag inte är bästa vänner och det vet vi sedan tidigare. Den är långt bak och den har ställt till många gynundersökningar, så även denna.

Jag får välja mellan att få en tid med mig och komma åter, eller att det läggs en bäckenbottenbedövning.

Jag valde det, jag vill göra det här och nu. Varje dag närmare att få ett svar är en seger.

Bedövningen varnades det för, men det var verkligen ingenting att oroa sig för.

Därefter försökte doktorn att komma igenom tappen, och tillslut gick det bra. Då var det mest obehag men ingen större smärta.


Undersökningsresultatet var läkaren nöjd med. Inga myom eller polyper i livmodern som förhindrar en graviditet.

Ett stort CHECK på den. Den fanns en liten ojämn yta som hon ville dubbelchecka med en kollega, men ingenting som skall vara något farligt.

Det kändes så oerhört skönt.


Eftersom mottagningen stängt när vi var klar så fick vi inte med oss blodprovsremisserna. Istället ska jag och sambon träffas nu kring lunchtid för att åka och ta alla prover. Vissa prover skall tas på cd 3, så där får jag vackert vänta. Men ingenting annat ska det väntas på.


Väl hemma och under kvällen kom alla känslor i kapp mig, svårt att förstå för en man. Önskade få krypa upp och bli omhändertagen. Jag hade behövt det så.

Istället kvävde jag mina tårar till sömns och vaknade med svullna ögon.

Jag vill verkligen ge min sambo den finaste gåvan man kan ge... Kanske är vi på väg dit?

ANNONS
Av minlangtan - 25 september 2012 07:45

Idag är det dags. En tid på eftermiddagen. Så många känslor, lättnad att äntligen vara igång, rädsla för vad som kan vara fel och en glädje över att varje steg tar oss en bit närmare vårt mål - att få ett gemensamt barn.

Jag har tagit ledigt idag, behöver få samla mig i lugn och ro. Jag hoppas att det är samma läkare som tar emot oss, som det står på kallelsen.

Tänk, idag börjar det - på riktigt!

Av minlangtan - 18 september 2012 13:24

Nedräkning pågår.

Om en vecka är det start av utredningen till varför det inte blir några barn.

det är så kluvna känslor kring detta med utredningen.

Jag längtar som ett barn för att sekunden efter gripas av sorg över att det behövs medicinsk hjälp för att få tillbaka meningen med livet.


Jag känner mig helt trygg i att vi gör denna utredning i offentlig vård. Här behöver jag inte knussla om att vissa prover blir dyrare. Jag är så otroligt positivt överraskad av den offentliga vården på KK här, så jag känner mig trygg i vår plan. När överläkaren dessutom sa att det "är dags att utreda" varför det inte blir några barn, så känns det som att de är villiga att hjälpa oss.

3 missfall finns dokumenterade hos dom.

1 eller 2 saknar dokumentation.

Ni ser, jag har slutat räkna.


Och till någonting helt annat: Vilka otroligt fina kommentarer som trillat in, det ger mig kraft och styrka att skriva det jag vill ha ur mig, om hur det är att leva och kämpa efter barn när man lever i en barnfamilj.

Det är så många känslor, men det är också många tabubelagda känslor.

Det är känlsor kring att orka vara den vuxna som behövs men att inom sig skrika ut all den vrede kring att inte ha kontrollen över sitt egna liv.

Det är känslor kring att älska sin sambo högt och lågt, men inte nå fram kring som för honom är känsligt, hans barn. Den känslan skapar frågor kring framtid och tvivel kring här & nu.

Tack för era kommentarer...

Av minlangtan - 13 september 2012 10:54

Stormen lägger sig och vinden mojnar.

Vi ser på varandra fylls av värme, vi sover nära, låter fötterna toucha varandra fastän vi ligger på varsin sida av sängen ibland, en hand på en rygg, en puss på en nyvaken själ.

Det mojnar och det är så obeskrivbart skönt.

Jag orkar inga strider mer, därför ligger jag lågt, fyller på med annat som ger mig något. Nästan varje kväll tar jag på mig Reebook, tar med med iPhonen och reflexvästen åker på, stavarna och är och jag känner hur jag flåsar på.

Går förbi hennes hus och känner att jag går här, så mycket jag vill, ingen ska påverka om jag ska välja en annan promenadslinga.

Det är skönt, så otroligt skönt.


Vi kan om vi vill och just nu måste vi båda vilja lite extra för att komma tillbaka, fylla på med det vi förlorade dessa tre veckor. För mig försvann en hel del av tilliten till den jag älskar mest. Det är stort.

När jag var hos min samtalskontakt i veckan så enades vi om att det enda som någonsin byter någonting är att vi älskar varandra, har en framtid tillsammans och önskar välsignas med det finaste man kan få - ett barn.

Det är den enda som får vara viktigt.

Sen att det är förbannat jobbigt med telefonsamtal från mamman i de mest konstiga situationerna och att se de mest konstiga texterna i Bonus kontaktbok - det får jag leva med.

Men det enda som är viktigt det är vi...

Snälla, låt mig behålla den sinnesfriden för ett stund, låt inte stormen blossa upp igen, jag faller så djupt då...


Av minlangtan - 10 september 2012 14:19

BÖRJA LEV

SLUTA ÄLTA

GÅ VIDARE
MAN KAN INTE SÖRJA SÅ LÄNGE


De träffade mig precis i magen och känslan av att känna sig om en dörrmatta gjorde ögonen alldeles genomfuktiga fastän jag satt i badkaret.


"Jag vill bara ruska om dig och skrika ibland, sluta gråta"


Snälla älskade du, jag behöver en kram, jag behöver en famn att krypa upp i, någon att luta mig mot då allt samman brister, då frågorna är många och svaren är svarta.


Jag ser på mig själv där jag sitter i badkaret. Hur f*n kunde livet bli så här?! Gång på gång säger vi orden att det inte handlar om att vi inte älskar varandra, det handlar om att vi inte når varandra.

Jag har säkert väldigt höga krav på honom just nu och han blir trängd och slår ut i affekt och det sårar mig ännu mer, min fina sambo som alltid fanns där, som var den snälla, sällan ett ord i högt tonläge. Nu är det skrik och markeringar.

Jag saknar honom, jag saknar oss, som dom vi en gång var...


Vi vet exakt vad det är som utlöser detta, det som får oss att ta fram våra sämsta sidor hos varandra - barnen.

Jag känner mig utnyttjad, att jag tas för given. Öppnar plånbok, handlar, städar, plockar, förbereder och finns där som en sund vuxen vid middagslagning, vid läxläsning, vid nattning, vid skjutsning till skola och fritids.

Jag är den man kramar och som tröstar.

Jag gör allt det en kvinna i en barnfamilj kan förväntas göra, men beslut som gäller min vardag tas ovanför mitt huvud. Av en kvinna min sambo är rädd för, en kvinna som ännu inte sagt hej till mig efter tre år. En kvinna som vägrar att heja och vägrar att samarbeta.

Han följer hennes pipa direkt, rättar sig i ledet, gör minsta möjliga motstånd.

Han är rädd att förlora sina barn, rädd att förlora det jag hjälpte honom att kämpa för.

Återigen var det bara en liten bagatell som fick min bägare att rinna över, som fick alla gamla droppar att så smärtsamt komma tillbaka.


I vår byrå ligger dokumenten som bara är ett drygt år gamla där hon önskar få träffa min sambo en gång i veckan på lunch eller middag för att prata om barnen. Vi pratar om en kvinna som vill ha en semestervecka tillsammans med min sambo och deras barn, en semestervecka i juli där dom kan göra saker tillsammans som en familj.

En kvinna som önskar sig att dom ska gå på bio och spela bowling.

En kvinna som inte gått vidare, men som vet att jag säkert sitter där i badkaret och känner mig helt förkrossad över att ha så många skyldigheter men inte en enda rättighet vad gäller hennes barn.


Det är med ett smärtsamt uppvaknande jag inser att jag inte är trygg i min sambos kärlek, honom som jag älskar mest. Jag älskar honom, men jag har fruktansvärt svårt att få detta med hans fd familj att fungera.


Hade det känts annorlunda om hon hejat och accepterat att det är vi två nu? Ja, mest troligt.

Hade det känts annorlunda om jag inte fått det där slaget från den store sonen? Ja, mest troligt.

Hade det känts annorlunda om min sambo någongång sagt nej till henne? Ja, mest troligt.

Hade det känts annorlunda om det barn som inte blev ett barn hade legat kvar. Ja.


Jag mailar Falun, läser på om translokationer och fostervattenprov. Läser på, funderar, sammanställer.

Vägen till vårt barn, vårt - bara vårt.

Vårt barn där jag får bestämma semesterveckor, där jag får säga mitt, där jag blir en kvinna som också har rätt att föra talan. För som det är nu, så har denna kvinna 2-0 mot mig. Hon kan ringa mitt i natten, för hon är deras mamma och min sambo är deras pappa. Allt som gäller barnen går före. Och tro mig hon är väl medveten om det företräde hon har i vårt liv.

Jag vet att det är så, och jag vill att det ska vara så - han är barnens pappa, och måste ta det ansvaret.

Jag vill bara att jag ska vara viktig för min sambo också, fastän jag inte kan få ett barn med honom just nu.

Det sårar och det är tungt att andas, sorgen är ogripbar. Jag sörjer det jag inte fick - bli hel...

Just nu saknar jag honom så att det gör ont, som den vi en gång var - man och kvinna.

Den bittra kvinna jag nu blivit är resultatet av något som jag inte alls är stolt över.

Jag känner mig totalt värdelös, okvinnlig och oduglig.


Av minlangtan - 8 september 2012 22:12

I dagarna har jag ägglossning och det är svårt att inte hoppas och våga tro på den chans som alltid finns då ägg möter spermier.


I övrigt läser jag på om kromosomtranslokationer och vad som kan göras åt det. Jag läser om ivf, fostervattensprov och mailar Falun.
Förvånas över svar och funderar i min ensamhet.


Trerätters, spa och fjälluft gör iallafall gott för oss båda...

Av minlangtan - 5 september 2012 09:05

Inom mycket kort är det dags för mig att fylla jämt. Jag som gillar att planera och förbereda, känner nu bara en enda stor klump på tanken att det finns släkt, familj och vänner som vill uppvakta. Inbjudningarna borde vara ute, lokalen bokad och den största av alla nyheter skulle bli offentlig. Nu vill jag inte. Jag ville inte detta, jag vet inte hur jag vill ha det.

Igår kom återigen frågan vad jag önskar mig. Ingenting svarar jag. Sedan ändrar jag mig och tillägger, jo - ett barn.
Det är sant, det är det absolut enda jag vill ha.

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
<<< September 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minlangtan med Blogkeen
Följ minlangtan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se