Igår var vi på plats på Kvinnoklinken. Hemma under förmiddagen hade tårarna trillat om varannat på min kind. Det kändes så stort, så onödigt och så befriande - på samma gång. Nu skulle allt igång. Det som jag en gång trodde där i juli att vi skulle klara oss från.

Min fasa var att vi inte skulle få träffa den läkare jag var uppbokad till. Jag vet egentligen inte varför det var så farligt, då jag tycker att alla läkare på mottagningen är toppen.

När hon ropar upp mitt namn, så försvinner den rädslan. Där är hon som jag tyckte var så duktig att förklara och så vänlig med en stor portion empati.

Det lilla rummet fylldes snabbt då jag gjorde en AT-läkares dag. Han kommer nog aldrig att glömma det som skulle ske de kommande timmarna. För det tog så lång tid. Över 1,5 timme.

Vi började att samtala och hon visade den plan som dom har på rutin vid "ökad aborteringsbelägenhet".

Jag ställde alla mina frågor och fick väldigt bra svar.

Hon märkte att jag var ordentligt påläst och det kändes som att det var en bra grund.

Vi pratade om att min sambo har en son som fötts kraftigt förtidigt, i vecka 27.

Vi pratade om att jag är Rh-negativ.

Jag behövde inte be om kromosomprover, det var rutin med min bakgrund. Blodkoaguleringen likaså.

Skönt skönt skönt!

Hon berättade att man kommer att göra en hydrosonografi. Dvs man går in med en tunn slang i livmodertappen och fyller livmodern med koksalt för att leta myom eller polyper inne i själva livmodern.

Det skulle inte göra ont, möjligen spänna lite.

Jag trodde att det var allt, nu går vi härifrån med tid en tid för denna hydrosonografi.

Jag är glad att jag hade fel.

Den skulle göras NU!

Hopp upp i stolen och det ringdes på den röda klockan, en BM skulle komma och assistera. Det lilla trånga rummet blev om möjligt ännu trängre.

Men VILKEN undersökning. Fy fan. Aldrig har jag upplevt sådan smärta någonsin. Jag skrek rätt ut och tårarna visste ingen hejd. Att ta sig igenom min livmodertapp var det värsta. När klotången grep tag om tappen trodde jag att min sista minut var kommen. Jag bad snabbt om ursäkt och vi kom fram till att min livmodertapp och jag inte är bästa vänner och det vet vi sedan tidigare. Den är långt bak och den har ställt till många gynundersökningar, så även denna.

Jag får välja mellan att få en tid med mig och komma åter, eller att det läggs en bäckenbottenbedövning.

Jag valde det, jag vill göra det här och nu. Varje dag närmare att få ett svar är en seger.

Bedövningen varnades det för, men det var verkligen ingenting att oroa sig för.

Därefter försökte doktorn att komma igenom tappen, och tillslut gick det bra. Då var det mest obehag men ingen större smärta.

Undersökningsresultatet var läkaren nöjd med. Inga myom eller polyper i livmodern som förhindrar en graviditet.

Ett stort CHECK på den. Den fanns en liten ojämn yta som hon ville dubbelchecka med en kollega, men ingenting som skall vara något farligt.

Det kändes så oerhört skönt.

Eftersom mottagningen stängt när vi var klar så fick vi inte med oss blodprovsremisserna. Istället ska jag och sambon träffas nu kring lunchtid för att åka och ta alla prover. Vissa prover skall tas på cd 3, så där får jag vackert vänta. Men ingenting annat ska det väntas på.

Väl hemma och under kvällen kom alla känslor i kapp mig, svårt att förstå för en man. Önskade få krypa upp och bli omhändertagen. Jag hade behövt det så.

Istället kvävde jag mina tårar till sömns och vaknade med svullna ögon.

Jag vill verkligen ge min sambo den finaste gåvan man kan ge... Kanske är vi på väg dit?

 

ettvanligtliv

26 september 2012 13:17

Åh så skönt att det är på gång!! Verkar vara ett superbemötande på kk, vad härligt. Finns inget värre än att känna sig mer engagerad och påläst än läkaren.
Förstår att det gjorde satans ont. Usch, påminns om min spolning *rys*
Skönt att det är över och att det såg bra ut. Vad stark du är!
Kramar!

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...