Jag läser era bloggar, ni så fått era helt underbara små mirakel. Ni som planerar dop och träffar, inreder barnrum och går på babysim. Jag känner sådan enorm glädje med er för det var inte så länge sedan jag hoppades och trodde så på er - i er kamp att bli en familj.

Jag läser också andras bloggar, med era mirakel som ännu är i magen, som åker in på förlossningen på kontroller för minskade fosterrörelser eller annan oro.

Jag känner sådan glädje för er och det syns i era ögon att ni också känner glädje nu.

Men här känns allt bara mörkt. Fastän jag rent teoretiskt borde vara nära att få uppleva min dröm, så känns det så väldigt långt dit. Det känns mörkt, ensamt och långt.

Jag ställer mig ständigt frågan - kommer all min sorg att blekna den dagen jag blir mamma?

Som det är nu kommer jag ofta på mig med att känna mig oduglig. Jag vill inte planera medarbetarsamtal eller göra affärsplan för 2013. Jag vill planera föräldraledighet och göra fint i det rummet som bara väntar på att få bli någons.

Om jag ska fylla all min sorg med glädje, då kommer jag förvandlas till en helt annan person. 

För som jag sa till min sambo igår natt:  "Jag vill att du ska få se mig hel igen..."

Och fram till dess biter jag mig fast vid att planera kundaktiviteter och medarbetarsamtal och hur knäppt det än låter så är det just där jag trivs som bäst i detta eviga mörker, det är där jag presterar som bäst, det är där jag är bäst.

Och bäst är knappast någonting man känner sig efter sitt fjärde missfall eller när Bonus kompisar frågar varför jag inte har några egna barn när jag dukar fram ett fat med nybakta bullar...