Jag vill inte det här. Hela helgen har varit en enda stor längtansklump.

Längtan till ett eget barn.

Längtan till att få bli mamma.

Längtan till att få en familj.

Längtan till att få något som är vårt.

Längtan till att ha kommando över sitt egna liv.

Ingen högodsare att det varit barnvecka hos oss.

Som jag längtar till att få bli hel, få känna mig delaktig, få känna att jag ger min sambo det finaste man någonsin kan ge en människa.

Det har varit många tunga stunder i helgen.

När ska det någonsin bli min tur?

Jag har en rejäl 30-års kris och det i kombination med att det på min kommande fest kommer en tjej med samma bf som vi skulle ha haft. Knappast hennes fel, men det känns, det känns så förbannat i hjärteroten.

Jag orkar inte, det känns faktiskt så.