... och alla är anonyma och fruktansvärt otrevliga. Måste man alltid såra?
Det är fan i mig inte lätt att leva i en sådan familjesituation men jag försöker varje morgon att göra det bästa - jag försöker verkligen. Det är inte lätt.
Det är när jag får sådana kommentarer som jag fick på senaste inlägget som jag tvekar på mänskligheten. Om vi vuxna ska få barnen att sluta mobbas och vara jäkliga, då måste vi börja med oss själva. Varför måste man alltid slå ner på andra och vara lite extra jävliga?
Fy faan. Och det förekommer alltid när jag skriver om mina känslor kring den store sonen. Jag må vara en hemsk människa som inte kan ha känslor för någon som slår mig, själ från mig, förstört min bil mm. Ett barn som blivit placerad av sociala myndigheter. Ett barn som jag sedan länge sett behöva sin pappa, men då fått onda ögat av mamman. Nu när mamman inte orkar, då passar det att lämpa honom här. Om han hamnat här innan alla utredningar och anmälningar, då tror jag situationen varit en annan.
Nu blev det inte så och jag är hemskt ledsen att jag inte kan vara en bättre människa än att tycka att det är hemskt att jag inte känner mer för honom än så här.
Så A, kom igen, trampa lite till, jag ligger redan...

Den store sonen bor här för tredje veckan på raken nu. Han ville inte följa med sin mamma på höstlov och då stod vårat hus öppet. Men säg mig vilken tonåring som säger nej till att bo i ett eget hus på vår tomt, har fri tillgång på mat och dryck och en tillvaro helt utan krav. Han älskar att bo här, ja - det tror jag det!

Det är tungt för mig. Han själ, slåss och lever faaan helt enkelt. Nu på höstlovet kliver de upp klockan 17.00 och LANar hela nätterna. Det bor kompisar i mängder här. Jag kvävs. Det är så tragiskt att se hur min sambo springer häcken av sig för att ingen konflikt mellan sonen och mig ska förekomma.
Jag försöker att vara tyst, att inte hugga på allt, för just nu finns det inte mycket som han gör rätt.

Klockan är nu över ett på natten. Vi somnade strax efter 22 ikväll. När klockan är tolv så hör jag hur sonen tagit med sig sina kompisar och äter lunch i vårt kök. Jag vaknar och känner hur irritationen är ett faktum. Hans far hade påmint honom att det var dags att duscha eftersom det inte var gjort på fem dagar. Nej, nu skulle det ätas. Vad tonåringar äter och kostar är ett annat kapitel och vem som tjänar pengar i detta hushåll är också ett annat kapitel.

På fullaste allvar så äter dom mat klockan midnatt i köket och min sambo sussar sött. Det är bara att inse att min sömn är förstörd för denna natten.
Då går sonen i vårt sovrum och ropar på sin pappa och i vanlig samtalston frågar om han kan ta chips och dricka.
Hänsyn, hallå? Vi sov och klockan är midnatt.
Det hela slutade givetvis med att jag och sambon blev ovänner som vi blir väldigt ofta vad gäller den store sonen. Han tycker att jag överreagerar.
Jag kan helt ärligt säga att jag hade lämnat honom om jag hade sett att han beter sig likadant i sitt föräldraskap mot lille Bonus. Nu gör han tack och lov inte det, men att ha det så här gör mig vansinnig. Blod och vatten krockas. Överallt ger folk mig råd att sätta ner foten i mitt egna hem. Sist jag gjorde det flög jag in i garderobsväggen.
Jag försöker styra över allt så att sambon får ta de värsta striderna, men det hugger så i mitt hjärta när han ser det som en kamp mellan sin son och mig.

När vi pratar om det i lugnets vrå då tycker han att jag har rätt och han medger att han är alldeles för flat som låter sonen få ha kommando över vårt liv och leva som en kung i vårt hus utan några som helst krav. Men när vi kommer till skarpt läge då förmår han inte att stå emot, sonen vinner alltid striden. Alltid.

Det är så lustigt att vi inte har dessa problem med Bonus. Där har vi tillsammans utformat vad som gäller och det fungerar super.
Jag tar ett naturligt ansvar och vi lever som en familj. Vad gäller den store sonen så gör vi inte det. Jag är allt som oftast tyst och irritationen kommer sedan mellan min sambo och mig.

Det riktigt tragiska i denna story är att min sambo är så "snäll" mot sonen av rädsla för att sonen inte ska vilja bo här. Vi pratar alltså om en person som i 16 år fått bestämma precis allt och har alltså inte valt att bo hos pappa. Nu när mamman inte längre orkar så ska han bo här. Det passar då... Han som skulle behöva tydliga gränser, han får iställeen pappa fylld med skuld.

Jag känner mig bitter och ledsen. Vi bråkar mycket om den store sonen. Jag önskar att samma filosofi vad gäller Bonus också fanns för den store.
Bonus och jag hjälps åt. När vi lagar middag så dukar han gladeligen fram bestick. Han brukar hjälpa mig med ordningen genom att se till att hans kläder hamnar på kroken i hallen. Vi hjälps åt, vi är en familj. Om jag råkar nämna för tonåringen att han gärna får duka medan jag lagar mat så att det ska gå snabbare, då får jag höra vilken jävla fitta jag är.
Det är konstigt hur fittan alltid handlar och betalar... och en dag ska fittan ha ett eget barn, då blir det slut på att ha ungdomsgård här på nätterna. För om sanningen ska fram så är den där jävla fittan som gör det ekonomiskt möjligt för honom att öppna kylskåpet och välja och vraka, och som gör det möjligt för honom att vältras i den standard han har här idag.
Det känns också...

Jag älskar min sambo mest av allt men är oerhört och öppet besviken på hur han är i sitt föräldraskap mot den store sonen. Jag tycker inte att han är en bra pappa, det är hårda ord.
Besvikelsen är enorm och tyvärr smittar det också av sig på vår man och kvinna-relation eftersom vi nästan aldrig är man och kvinna längre. De veckor vi ska vara barnfria så är det alltid samtal och utryckningar, han blir mycket pappa. Jag saknar min sambo, och nu kommer tårarna. Det är så förbannat svårt att leva i en sådan familj.
Nu ska jag krypa ner hos den nakna kroppen, snusa in mig i armhålan och försöka somna innan det kommer ett sms från sonen som undrar om de kan bada i poolen så där klockan halv två en fredagsnatt...