Den store sonen bor här för tredje veckan på raken nu. Han ville inte följa med sin mamma på höstlov och då stod vårat hus öppet. Men säg mig vilken tonåring som säger nej till att bo i ett eget hus på vår tomt, har fri tillgång på mat och dryck och en tillvaro helt utan krav. Han älskar att bo här, ja - det tror jag det!

Det är tungt för mig. Han själ, slåss och lever faaan helt enkelt. Nu på höstlovet kliver de upp klockan 17.00 och LANar hela nätterna. Det bor kompisar i mängder här. Jag kvävs. Det är så tragiskt att se hur min sambo springer häcken av sig för att ingen konflikt mellan sonen och mig ska förekomma.
Jag försöker att vara tyst, att inte hugga på allt, för just nu finns det inte mycket som han gör rätt.

Klockan är nu över ett på natten. Vi somnade strax efter 22 ikväll. När klockan är tolv så hör jag hur sonen tagit med sig sina kompisar och äter lunch i vårt kök. Jag vaknar och känner hur irritationen är ett faktum. Hans far hade påmint honom att det var dags att duscha eftersom det inte var gjort på fem dagar. Nej, nu skulle det ätas. Vad tonåringar äter och kostar är ett annat kapitel och vem som tjänar pengar i detta hushåll är också ett annat kapitel.

På fullaste allvar så äter dom mat klockan midnatt i köket och min sambo sussar sött. Det är bara att inse att min sömn är förstörd för denna natten.
Då går sonen i vårt sovrum och ropar på sin pappa och i vanlig samtalston frågar om han kan ta chips och dricka.
Hänsyn, hallå? Vi sov och klockan är midnatt.
Det hela slutade givetvis med att jag och sambon blev ovänner som vi blir väldigt ofta vad gäller den store sonen. Han tycker att jag överreagerar.
Jag kan helt ärligt säga att jag hade lämnat honom om jag hade sett att han beter sig likadant i sitt föräldraskap mot lille Bonus. Nu gör han tack och lov inte det, men att ha det så här gör mig vansinnig. Blod och vatten krockas. Överallt ger folk mig råd att sätta ner foten i mitt egna hem. Sist jag gjorde det flög jag in i garderobsväggen.
Jag försöker styra över allt så att sambon får ta de värsta striderna, men det hugger så i mitt hjärta när han ser det som en kamp mellan sin son och mig.

När vi pratar om det i lugnets vrå då tycker han att jag har rätt och han medger att han är alldeles för flat som låter sonen få ha kommando över vårt liv och leva som en kung i vårt hus utan några som helst krav. Men när vi kommer till skarpt läge då förmår han inte att stå emot, sonen vinner alltid striden. Alltid.

Det är så lustigt att vi inte har dessa problem med Bonus. Där har vi tillsammans utformat vad som gäller och det fungerar super.
Jag tar ett naturligt ansvar och vi lever som en familj. Vad gäller den store sonen så gör vi inte det. Jag är allt som oftast tyst och irritationen kommer sedan mellan min sambo och mig.

Det riktigt tragiska i denna story är att min sambo är så "snäll" mot sonen av rädsla för att sonen inte ska vilja bo här. Vi pratar alltså om en person som i 16 år fått bestämma precis allt och har alltså inte valt att bo hos pappa. Nu när mamman inte längre orkar så ska han bo här. Det passar då... Han som skulle behöva tydliga gränser, han får iställeen pappa fylld med skuld.

Jag känner mig bitter och ledsen. Vi bråkar mycket om den store sonen. Jag önskar att samma filosofi vad gäller Bonus också fanns för den store.
Bonus och jag hjälps åt. När vi lagar middag så dukar han gladeligen fram bestick. Han brukar hjälpa mig med ordningen genom att se till att hans kläder hamnar på kroken i hallen. Vi hjälps åt, vi är en familj. Om jag råkar nämna för tonåringen att han gärna får duka medan jag lagar mat så att det ska gå snabbare, då får jag höra vilken jävla fitta jag är.
Det är konstigt hur fittan alltid handlar och betalar... och en dag ska fittan ha ett eget barn, då blir det slut på att ha ungdomsgård här på nätterna. För om sanningen ska fram så är den där jävla fittan som gör det ekonomiskt möjligt för honom att öppna kylskåpet och välja och vraka, och som gör det möjligt för honom att vältras i den standard han har här idag.
Det känns också...

Jag älskar min sambo mest av allt men är oerhört och öppet besviken på hur han är i sitt föräldraskap mot den store sonen. Jag tycker inte att han är en bra pappa, det är hårda ord.
Besvikelsen är enorm och tyvärr smittar det också av sig på vår man och kvinna-relation eftersom vi nästan aldrig är man och kvinna längre. De veckor vi ska vara barnfria så är det alltid samtal och utryckningar, han blir mycket pappa. Jag saknar min sambo, och nu kommer tårarna. Det är så förbannat svårt att leva i en sådan familj.
Nu ska jag krypa ner hos den nakna kroppen, snusa in mig i armhålan och försöka somna innan det kommer ett sms från sonen som undrar om de kan bada i poolen så där klockan halv två en fredagsnatt...

 

C

3 november 2012 09:22

Satan vilken jobbig situation du är i :/
Som tonåring var jag proffs på att ge min mamma dåligt samvete för att få min vilja igenom. Det är så sorgligt när jag tänker tillbaka på hur vidrig jag kunde vara men i slutändan var det alltid hon som gav med sig och jag som fick som jag ville.
Han sonen vet ju detta så väl och det är därför det är så förbannat tråkigt att läsa att inte din sambo kan ryta ifrån ordentligt för det är det man behöver. En fast punkt liksom..
Det är tråkigt att du ska behöva hamna i mitten och självklart tycker jag att du ska kunna bestämma i ditt eget hem men det är ju alltid bättre om föräldern är den som säger ifrån så du slipper vara någon bad guy.
Jag hoppas du kan få din sambo på lite bättre tankar.
Kramar

http://spyor.blogg.se

 

A

3 november 2012 15:43

Ja du är en bitterfitta oxå!! Hur fan orkar du?!

 

filippa

5 november 2012 09:56

vissa människor är ju bara störda!

DU har rätt att känna precis som du känner för denna sonen har uppenbarligen fått en allt annat än god uppfostran hos sin mamma och att inte få det stöd du behöver från din sambo måste vara hemskt. Jag var själv det barnet som valdes bort, pappas fru tyckte inte om mig, hon lät honom välja, han valde henne. Då var jag åtta år och inte direkt någon elak unge, man jag och styvmorsan klickade helt enkelt inte.

så är det inte i detta fallet! du försöker! Du kräver inte "utvisning" du kräver respekt och ett drägligt liv!

Jag ser upp till dig.

http://min-lilla-siri.bloggplatsen.se

 

medelaldersbloggaren

5 november 2012 21:12

Det blir knepigt när det inte är biologiska barn. Men det är läge att sätta hårt emot för din sambo. För sonens skull, för din skull och för er skull. Annars behöver du flytta ut tills han inser vilket val som är viktigt. Du har min sympati. Och att råden är lättare att säga än göra...
http://medelaldersbloggaren.bloggplatsen.se

 

katrin

5 december 2012 13:13

fattar inte hur du orkar, hade blivit galen på att ha en sån person boende hos mig och inkräkta på ens liv så. sen hade jag blivit ännu mer galen på att sambon inte tar mer ansvar och säger stopp för det där helt oacceptabla beteendet. du är stark som står ut som du ändå gör. och kommentarer som den om att du är en bitterfitta ska du bara ignorera, rakt av! en del människor som mår dåligt med sig själva känner behov av att få andra att må lika dåligt och det är skittrist att du råkat ut för en sån tragisk människa men försök att inte ta åt dig. och vem tusan hade inte blivit bitter i din situation?
du är fantastisk som orkar, hoppas din sambo inser det!
kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...