Han kom hem, till huset jag bor i, huset som var våra drömmars hus. Han knackade på, som om han vore gäst. Jag kramade om honom, stack in handen under t-shirten och kände ryggen, den rygg jag känt så många gånger. Den kropp jag älskat och älskat med.
Jag borrade in mina naglar i hans hud, kramade allt hårdare och grät som så många gånger idag.
Gå inte, snälla gå inte, stanna hos mig, gå inte.

Han tog sina sockar som han kom för att hämta, sa åt mig att rycka upp mig och lämnade mig med orden att detta inte är hela världen.
Just de orden skar igenom mitt hjärta som redan lider av fysisk smärta.
För mig var dessa 5 år exakt hela världen, det här var mitt allt. Det här varken är eller var någonting jag tänker skaka av mig och stoppa under mattan.
Han gick... och kvar är jag med den vidriga smärtan som han jag älskat orsakat...

Jag har inte bara förlorat min livskamrat, jag har förlorat mina drömmar och framtidsplaner.

Han har redan lämnat mig, stuckit från allt och har fullt upp med att få ihop sitt liv.

Jag kan inte bära honom och hans problem längre.

Men Bonus, jag saknar honom. Han som var min sambo vill att vi ska ha fortsatt kontakt Bonus och jag.

Innerst inne vet jag att det vore det bästa för honom, men jag kan inte.

En av anledningarna till det är att det bistra sanningen till att vårt liv inte längre blev tillsammans beror på barn. Mina barndrömmar och hans dysfunktionella familjerester.

Jag tänker tillbaka på alla hårda ord som jag fått från min omgivning, ord om att detta inte är okej - att bara acceptera hans familjepaket utan att ställa krav på förändring. På cirkeln för bonusföräldrar, från min samtalskontakt och av andra sakkunniga. Det kanske blir så bra det kan bli det här ändå.

Men nu gör det bara ont.

Jag har förlorat min livskamrat.

Är det så här misshandlade kvinnor känner också? Att de innerst inne vet att det blir rätt, att jag repar mig och kommer starkare ur det, med alla möjligheter till ett gott liv.

Men nu gör det faktiskt bara ont. Saknaden, ensamheten...

Att bara sticka, så gör man inte...