Tänk att det skulle behövas en separation för att Bonus mamma och jag ens skulle prata med varandra. Inte för att jag varit ovillig tidigare, men hon har haft det om jag säger så...

Igår kom han - älskade Bonus, hon meddelade mig att han hade längtat efter mig. Vi bestämde att de skulle komma båda två. Det var otroligt känslosamt. Efter ett bra samtal kom vi fram till att jag ska fortsätta att träffa Bonus för att han behöver mig.

Det är egentligen så tragiskt. Hans pappa orkar inte med honom, han har raggat upp något brutta på krogen, knullar runt och har kört sönder hela sitt liv och lite till, och jag sitter där och planerar för att umgås med hans barn.

Mamman var mycket noga med att det ska vara på mina villkor, så mycket jag orkar.

Vi skulle hålla kontakt, och till veckan blir det troligen en lunch.

Det känns väldigt konstigt...

Jag tror ibland att det fysiska hjärtat ska spricka av sorg, när tanken på att han gått bakom min rygg på mig kommer fram. Bara vetskapen att han ligger med någon annan får mig att vilja riva sönder bröstkorget och ta ut det hjärtat som gör dubbelvolter.

När kommer den tiden som gör att jag blir arg? För jag ska ju inte alls längta efter ett otroget svin, jag ska bara vara glad att jag slipper den stora 40-års kris som pågår just nu.

Medan jag drömde om en mage, en framtid, att få bli mamma, då bestämde han sig för att han inte vill ha barn, då ville han vara fri - hittade någon på krogen, och nu är dom tillsammans. Han bor hos henne och har sovit med henne ett bra tag.

Idag har jag bett honom lämna tillbaka ringen, att han lägger den på köksbordet medan jag är på jobbet.

Det var ju liksom inte så här det skulle sluta... och jag hoppas att den vidriga känslan lägger sig, känslan av att han faktiskt har någon som tar hand om honom, medan han skriker till mig att jag ska rycka upp mig, gå vidare och vara lycklig. Det är lite svårt när hela ens värld slogs samman för mindre än två veckor sedan...

Tack för alla fina kommentarer, de värmer!