Det är så tomt hemma, så tomt så tomt...

Fastän jag inte vill kapitulera för känslan av ensamhet så gör jag det ändå. Jag känner mig så ensam.

Jag unnar inte honom lycka, att få vara nyförälskad och känna att livet bara ler.

Det var tre dagar sedan vi hörde något i från varandra, det var då han ringde upp när jag konfronterade med alla datum och allt han gjort med henne. Jag tror aldrig att vi kommer säga några mer ord till varandra, för jag förtjänar verkligen inte hans aggressiva beteende.

Jag funderar mycket på om de är äkta känslor mellan dessa två eller om det handlar om en flykt, bort från krav och plikter, till ett glatt och lätt liv utan några ledsna miner.

Nästa vecka kommer han hem, hem till verkligheten, där hus ska säljas och livet ska delas upp. Bara tanken på det får mig att må dåligt och känna en panik som leder till hjärtklappning. Jag vet inte om han kommer att dyka upp hemma för att underlätta för mig. Han bor ju oss henne och jag kan glömma att vi någonsin ska skiljas som vänner.

Jag har förlorat min sambo...

Jag har förlorat en vän...

Jag har förlorat min livskamrat...

Jag har förlorat han som tillfredsställde min kropp...

Jag har förlorat han som gjorde mig trygg...

Jag har förlorat han som skulle göra mina drömmar möjliga...

MEN..

Jag har vunnit möjligheten att bygga upp mitt liv igen och få leva det liv jag är förtjänt av att få leva..

Jag som annars inte räds ensamheten, är riktigt rädd att för alltid leva ensam, känna en tomhet och sakna en livskamrat att dela det som kallas livet med.

Jag saknar det, men jag får lova mig själv att aldrig mer sakna honom som gjorde mig så fruktansvärt illa genom att leva ett annat liv bakom min rygg, när jag behövde honom som mest.