Det gör så förbannat ont. Så ont, så ont. Ibland måste jag sätta mig ner för att återhämta andningen och få hjärtat att lugna ner sig.

Jag önskar att jag inte brydde mig längre, att all skit jag får veta och höra av andra ang det som pågått i sommar, bara kunde rinna av mig. Jag försöker bena ut vad den största källan till detta vedervärdiga mående beror på. Stress kring hus? Oro för att alltid leva ensam? Skam kring att ha blivit lämnad till förmån för en annan kvinna? Rädsla att stöta på de lyckliga tu mitt i min sorg?

Det är nog en kombination.
Idag var jag och tröstshoppade, många tusenlappar gick det och i provhytten grät jag. Jag kände mig så vacker ändå lämnar han mig.
De som står mig närmast hävdar bestämt att han inte lämnat mig för en annan kvinna, utan att han tagit den enklaste vägen ut, en flykt.
Det säger ganska mycket om en pappa som inte orkar träffa sina barn.
Fest, röja, dricka och om igen. Det är inte det liv jag ville leva. Och nu slipper jag, för hans hjärta tillhör någon annan nu. Smärtan är hemsk.

Önskar att någon kunde lova att detta tillstånd går över, för rädslan över att må så här är också stor. En sorts apati.
Imorgon börjar en ny vecka, förhoppningsvis kommer jag känna mig lugnare kring boendefrågan. Han kommer hem från utlandet med sin käresta ikväll och imorgon skulle han hämta sin post här i huset. Jag hoppas att han gör det när jag är på jobbet och slipper möta honom, för det gör för ont.

Ett och annat otrevligt kuvert ligger också där, till följd av det liv som pågått, ett liv av kravlöshet och klacksparkar. Jag är i allafall glad att jag är den som kan gå till banken och få ett nytt lån, det är långt ifrån vad han kan göra. Jag kommer chocka min bankman med att erkänna att jag är den enda som ska separera som får bättre ekonomi än när jag var sambo. Det är en tröst i allt helvete, att jag har alla möjligheter att bygga upp mitt liv igen, så som jag vill.
Men rädslan att inte kunna bli kär på äldre dagar gör mig åter panikslagen. Kommer jag någonsin att bli lycklig?

 

lilla jag

18 september 2013 09:25

Jag tror absolut att du kommer bli lycklig en dag igen!
Jag tror också att nyckeln till lyckan finns inom en själv. Man kan ju aldrig vara beroende av någon annan för att nå dit. Jag tror att det är något man nästan måste välja att vara/söka/hitta. Man får helt enkelt sätta upp mål, jobba ditåt och försöka hitta ett sätt att må bra, att trivas, att tycka om sig själv och den vägen bli lycklig. Tror inte att man ska förlita sig på att någon annan ska göra en lycklig. Ingen är ju heller lycklig hela tiden... Man får jobba på det. Man får ju försöka hitta de positiva bitarna i livet och hålla fast vid dem, inte tvärtom. Lätt att säga, inte lika lätt att leva efter. Jag är lycklig för att jag har en jättebra sambo, världens finaste son, ett helt ok jobb och bor på mitt drömställe. Men det har inte alltid varit så. Folk som varit svårt sjuka och dött (pappa bla), levde ensam till jag var 28 och började ge upp hoppet om familj. Sen när jag väl träffade någon så ville han först inte ha barn, sen när vi försökte så funkade det inte. Efter 7 år blev det ivf. Motgångar finns ju alltid i livet, det gäller bara att komma över dem och blicka framåt. Ansvaret för sin lycka kan man ju inte lägga på någon annan människa utom sig själv. Sen finns det säkert folk som inte håller med mig, men det är mitt sätt att se på det hela.
Vet inte vad jag försöker säga här egentligen... kanske bara att det finns ett slut i din mörka tunnel. Du kommer komma ut starkare än innan och redo att planera din framtid. När du är redo och har sörjt klart det som aldrig blev med din fd.
KRAM

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...